Undanträngd frustration

Jag har fortfarande svårt att få det att lossna ordentligt. Så jag gör vad jag alltid brukar göra i sådana lägen: jag tuschar de skissade sidor som finns. Då känns det i alla fall som att jag åstadkommer något och slipper känna mig frustrerad över att det ska ta sån jävla tid att få färdigt den här serien.

Jag hade en dröm häromnatten som kanske eller kanske inte hade något med den frustrationen att göra. Jag drömde att det började brinna i mitt rum (av nån anledning bor jag nästan alltid i min familjs hus i mina drömmar). Jag frågade min mor, min styvfar och flera av mina syskon efter brandsläckaren, men ingen visste var den fanns och ingen brydde sig heller om att det brann. De såg mer än gärna att hela skiten brann ner till grunden, så de kunde få ut försäkringspengar. Elden spred sig extremt långsamt, men jag visste att om jag inte gjorde nånting snart, så skulle alla mina opublicerade serieoriginal gå upp i rök. Mitt liv skulle gå upp i rök. I ren panik fyllde jag upprepade gånger en skål med vatten och tömde ut den över lågorna. Det funkade. Strax var elden släckt. Jag hade räddat mina små barn. Och huset förstås, men det var det ingen som tackade mig för.