Mat och småprat

Varför måste man äta varje dag? Det är så fruktansvärt tråkigt att tillaga maten och många gånger känns det som slöseri med tid att sitta och äta när man kan göra annat. Jag skulle kunna slarva mycket mer än vad jag redan gör om det inte vore för min omvända viktnoja. Jag är livrädd för att tappa mina erövrade femtio kilo. När jag äter för lite är det som att jag kan känna alla benen i min kropp stå ut från huden. Att jag bara är en hårsmån från att bli ett motbjudande skelett. Dess värre har det här med mat alltid varit svårt. Det finns nämligen inte så mycket som jag gillar att äta. Jag har till exempel ofta väldigt svårt för smaken av smör och ost (bara lukten kan ge mig kväljningar), vilket inte är de bästa förutsättningarna för att gå upp i vikt.

Idag hade jag dock turen att bli bjuden på helt ätbar mat av en tjej i min klass. Det slog mig att hon nog var den första som jag var social med sedan jag kom tillbaka från vistelsen i Katrineholm. Märkligt nog har jag ändå inte känt mig speciellt ensam. Jag hade lite svårt att komma igång och prata först (jag blir aldrig riktigt bra på det här med att småprata, vad är det egentligen som folk brukar prata om?), men det lossnade efter att jag fick möjlighet att redogöra för människooffrets stora betydelse i den aztekiska religionen.

  • http://www.blogger.com/profile/03110132908752460732 ulf dollartecken

    Jag känner igen problemet med hur man småpratar egentligen. Själv tog jag över ett antal öppningar från några ekonomkillar som jag bodde ihop med i London (trots att nöjet nog inte var på någons sida) – vanliga fraser i stil med ”Vad har du gjort idag då”. Som hardcorenörd kan man behöva öva på detta sociala smörjmedel.I helgen var jag i Stockholm och (a) gick hos tandläkaren och (b) var kulturell för första gången på länge och såg Toulouse-Lautrec-utställningen med mamma. Aktivitet b var mer underhållande än aktivitet a. Vad tycker du om hr T-L:s konst?

  • OlaHe

    Känner helt igen mig i (och lider med) beskrivningarna av den sociala ångesten. Småprat är en obegriplig konst som jag aldrig lärt mig bemästra. Därför talar jag aldrig i telefon med folk jag har en personlig relation till. Det är svårt att umgås ordlöst via luren.Matångesten kan jag inte sätta mig in i, dock. Mat är av livets få glädjeämnen för mig. Åtminstone på samma nivå som kulturkonsumtion och en bra bit över sex.

  • http://www.blogger.com/profile/06211095992353113280 Malin

    SHIT, jag fick ju lära mig om småprat (fatisk kommunikation) i skolan… Haha. Tyckte alltid det var så otroligt svårt förut. Tänkte bara på vad jag skulle svara medan den andra pratade, så intensivt och prestationsångestartat att jag inte ens lyssnade på vad min samtalspartner sa. Det lossnade efter ett tag, med övning. Ju fler man småpratar med, desto lättare blir det! Även om vissa av oss kanske aldrig kommer bli såna där samtalsvirtuoser.(Min sambo påpekade en gång att jag aldrig frågade ”hur det var med folk”. Jag lät folk fråga mig saker och så svarade jag, men jag frågade inte ”hur är det med dig då?”, ”annars då?”. Fattar inte att jag inte hade kommit på att man kunde göra det! ARGH igen!)

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    ulf:Ja, att hitta inledande fraser i stil med ”hur är det med dig” (som egentligen inte funkar så bra, eftersom man bara förväntas svara typ ”tack, bra” och så tar det samtalsämnet slut) är inte så svårt. Det knepiga för mig brukar vara fortsättningen. Hur man håller samtalet levande.Måste erkänna att jag har ovanligt dålig koll på konstnärer (för att vara en teckningsintresserad person). Jag har dock sett några av T-L’s bilder tidigare (utan att ha lagt konstnärens namn på minnet) och tyckte att det var en rätt okej stil. Jag tycker i regel bättre om äldre konst än nyare.ola:Att prata i telefon kan vara riktigt jobbigt, just på grund av att eventuella tystnader upplevs som mycket mer pressande. Oftast vill jag bara säga mitt ärende och sedan lägga på direkt.Önskar att jag kunde ha samma inställning till mat. Synd att man inte kan byta ut sina smaklökar mot en mindre kräsen sort.malin:Ja, jag borde öva mycket mer. När jag inte pratat med folk på ett tag brukar jag dessutom återfalla till att stamma på vissa ord, vilket känns rätt jobbigt (och bidrar till att man undviker folk ännu mer). Nu för tiden brukar jag dock hålla igång rösten genom att läsa högt för mig själv varje dag.