Trött

”Information till dig som väntar på en utredning av autismspektrumstörning. Vuxenpsykiatrin har från den 1 februari 2013 ansvaret för dessa utredningar. Tidigare har vuxenhabiliteringen haft det uppdraget. Din remiss kommer att lämnas över till den vuxenpsykiatriska mottagning som ligger närmast dig. De kommer att ta kontakt med dig. Vi kan i nuläget tyvärr inte ge besked om väntetid.”

Jaha. Min remiss har alltså flyttats tillbaka till Sandviken igen. Alla dessa omstruktureringar som bara gör att allt dras ut på tiden… Jag har hört att två år är en ganska normal väntetid för en sådan här utredning (såvida man inte är ett prioriterat fall, vilket jag inte är eftersom jag varken är särskilt ung eller har en vardag där allt är kaos), men nu i vår har jag faktiskt väntat i fyra år.

Jag känner mig ganska trött på det mesta idag. Veckorna går så fort och jag hinner aldrig riktigt göra det jag ska. Jag vill bara avsluta praktiken, stänga in mig i min lägenhet och fokusera på tecknandet. Fast hela grejen med praktiken var ju att jag inte skulle vara en eremit. För det är inte bra det heller.

 

  • Anna

    Det låter ju visst som om du hinner med en del! Du förbereder inför mässan och har praktik samtidigt å det är ju jättebra 🙂 Fast det kan göra en väldigt trött när man bara skjutsas runt. Förhoppningsvis tar de tag i ditt fall snart på vuxenpsykiatrin. Annars får du se till att nån lägger in ett veto eller nåt..

    • Li Österberg

      Jodå, nog gör jag saker. Det är mest det att det går långsammare än vad jag hade velat och att ordningen i hemmet blir mer lidande (fast det sista gör inte så mycket eftersom det oftast bara är jag här ändå).
      Ja, jag har i alla fall ett nummer att ringa nu ifall jag undrar över nånting eller skulle börja må väldigt dåligt.

  • Light

    Hej Li!
    Måste bara fråga, är du säker på att du vill ha en diagnos? Jag har själv en diagnos och även om jag mår bra idag, fungerar dagligen, har jobb och tar hand om mina underbara barn (ensamstående) har en diagnos inte alltid varit till min fördel.
    Trivs du med att vara eremit? Om det nu är så att du gör det, varför är det inte bra?

    • Li Österberg

      Jag är medveten om att en diagnos ibland kan innebära att man får en negativ stämpel på sig, men jag har nog alltid velat veta vad det är som är ”fel”. Jag inbillar mig att jag skulle förstå mig själv bättre.

      På sätt och vis trivs jag med att vara eremit. Jag känner mig väldigt sällan ensam och så länge som tecknandet går bra har jag väldigt lätt att roa mig själv. Men om jag går väldigt länge utan att träffa folk blir det svårare att handskas med dem när jag väl måste. Då slutar det med att jag till och med drar mig för att gå och handla. Och det är trevligt med lite sällskap och kroppskontakt lite då och då.