Det var en stackars oskyldig fiskmås

Igår träffade jag min vän Mats i Gävle. När vi satt och fikade kom jag in på att en av mina handledare på praktiken hade rekommenderat mig att läsa Jonathan Livingston Seagull av Richard Bach, en bok som han sade hade förändrat hans sätt att se på livet när han läst den som tioåring (det visade sig att Mats hade fått den rekommenderad för sig på ett liknande sätt. Tydligen är det ofta just så som folk brukar tala om boken). Själv blev jag inte så imponerad av den. För er som inte känner till den så handlar det om en fiskmås som älskar att flyga för flygandets egen skull och som blir utstött från sin flock för att han flyger annorlunda, men som ändå vägrar att ge upp sina drömmar. Det temat kanske var mer originellt när boken kom ut 1970, men idag känns det inte särskilt märkvärdigt. Sedan blir det lite New Age med olika tids- och existensplan kryddat med mottot att alla kan bli och göra vad som helst bara de vill. Och det där sistnämnda tror jag definitivt inte på.måsenInläggets titel är förresten taget från låten ”Vi hör ett skrik” av Hans Edler som gav ut en skiva med enbart elektronisk och datorgjord musik 1971. Den är jättedålig.