Det här med språk

Alla som läst mina serier vet att jag brukar föredra att lägga karaktärernas sätt att prata ganska nära vanligt talspråk. Så även i mina mytologiska serier, även om det ibland är roligt att lägga in ett lite mer poetiskt språk med ord och fraser från de gamla grekiska hymnerna.

persefone2”Töcken” och ”mörker” är ord som ofta förekommer i samband med Underjorden, och sex omtalas ofta som ”kärlekens nöjen”. Annars får man ju inte glömma att antik litteratur är mycket mer än högstämda hymner och Homeros epos. Folk kunde vara riktigt grova och fula i munnen, vilket jag tror att mitt utdrag från Theokritos diktning för några inlägg sedan visade ganska tydligt (”Djupare än du kan knulla en röv må du inte bli nedgrävd den dag du dör”).

Ibland kan jag dock störa mig på att jag inte kan låta karaktärerna svära mer ordentligt. ”Jävla” och ”jävligt” tillåter jag mig att använda ibland, men ord som ”fan” och ”helvete” är lite för kristna för att passa in i en forngrekisk fantasyvärld. ”Dra åt Tartaros” (det närmaste de antika grekerna kom föreställningen om ett helvete) har inte riktigt samma klang. Ibland låter serierna faktiskt roligare på engelska. Om man nu tycker att det är roligt med grovt språk förstås.

heltokigheltokig_engFast jag vill minnas att jag en gång läste en svensk översättning av Lysistrate där man struntat i vilka svordomar som egentligen inte passade sig, utan bara strävat efter att återge grovheten i språket.

 

  • http://gravatar.com/mputoris Illern

    Du har klart en poäng där. Det är ett problem som uppstår i rollspelande också (om man är mer eller mindre så kallad ”culture gamer”. Engelska språket har valt kraftutryck som ligger närmare typen av kraftuttryck som användes under antiken. Jag har dock ett minne av att Theodor Kallifatides lyckades vara grov i mun med svenska fast på ett antikensätt i Herakles men minnet kan svika mig.

    • Li Österberg

      Ah! Jag läste den boken för ett par år sen just för att se hur Kallifatides hade löst det där med språket. Jag har för mig att när han var grov i munnen så var det mest könsord och liknande som han använde (”runkare” var ett förolämpningsord som jag minns tydligt, eftersom det mer kändes som en svensk översättning av ett grekiskt förolämpningsord. Men det funkade tyckte jag). Och, visst, könsord går ju bra att använda ibland, men inte jämt.

      Ja, svenska språket är så tråkigt i det avseendet. Jag vet inte hur många gånger som jag önskat att vi hade en motsvarighet till engelskans religionsneutrala ”fuck”.

      • http://www.illertass.se Kristoffer Holmén

        Japp, det hade inte varit dumt. Jag har ibland kommit på mig att svära med ”Cthulhu”, vilket låtsasväsen man väljer kanske spelar mindre roll :-)