Sita sings the blues igen

I torsdags hade jag lyckats övertala konsthallen i Sandviken att visa Sita Sings the Blues av Nina Paley på en av deras filmkvällar. Förutom jag, Joacim och folket på konsthallen så kom det två personer (som sagt, liten stad detta). Trots det hade jag nästan hjärtklappning när jag alldeles innan filmen skulle ge en kort presentation av den. Herregud, jag hade hjärtklappning för två personer! Det här med att prata inför andra verkar ju aldrig kännas lättare. Eller att se folk i ögonen. Jag kan möta folks blick ganska lätt när de talar till mig, men när det är min tur att prata klarar jag oftast inte av att hålla kvar den någon längre tid, eftersom det blir för ansträngande att både få fram det man ska säga och koncentrera sig på att se den andra i ögonen.

Apropå något helt annat… Fördelen med att Nekyia blev uppskjuten var att det gav mig tid att förbättra omslaget lite. Så det var vad jag satt och svor över igår. Nu är det nog så bra som jag kan göra det. Färgerna går mer i grått och den döda flickan Timareta fick fylla upp det onödiga tomrummet i högra hörnet (Timareta har dessutom varit en av de populäraste figurerna bland de som läst serien eller delar av den, vilket jag faktiskt inte hade kunnat tro när jag tecknade den). Nu är det bara att hoppas att boken kommer ut i november/december.