Koncentration

Äntligen har jag tagit tag i det sista kapitlet av ”Theia mania” igen. Ovanstående bakgrunder är en lite förenklad bild av tågstationen i Uppsala. Jag tog lite foton när jag var där senast, vilket visade sig vara ett väldigt klokt beslut, då jag tydligen råkat radera alla bilder som jag tog av det gamla stationshuset i vintras. Typiskt!

Det är hög tid att disciplinera sig och få färdigt material till en andra bok någon gång. Nästa år, då ska den fan vara utgiven! Det har jag bestämt nu. Men även om jag trots allt brinner för det här projektet, så är det bara en kittlande låga i jämförelse med den mytologiska seriens rasande brand.

När det gäller saker som jag är riktigt intresserad av, då har jag en sjuhelvetes disciplin. Jag kan gå upp i det totalt och ignorera nästan allt annat. När jag däremot konfronteras med sådant som är ointressant förvandlas jag till en näst intill handlingsförlamad slöhög. Koncentrationen finns inte där hur gärna jag än vill. I grundskolan började jag oftast inte plugga inför ointressanta prov förrän dagen innan (såvida det inte gällde matematik. Det krävde så stor mental ansträngning av mig att få in i huvudet att jag helt enkelt var tvungen att börja några dagar i förväg).

Det systemet fungerade även någorlunda på gymnasiet, eftersom jag gick estetiska programmet och ingen statusfylld plugglinje. Betygen blev rätt medelmåttiga förstås. Bara MVG i bildämnena och VG i lite annat som intresserade mig. Men mina föräldrar hade ju inte ens gått gymnasiet, så jag tyckte att jag var ganska lyckad ändå. När jag några år senare vågade ge mig på högre studier blev mina brister mer uppenbara. Högsta betyg i nästan varje kurs när jag läste historia och litteraturvetenskap (vilket inte innebar att det inte krävde någon ansträngning av mig. Det gjorde det, men intresset och motivationen fanns åtminstone där). På lärarprogrammet och bibliotekshögskolan förvandlades jag återigen till en slöhög som fick allt svårare att ta mig igenom kurserna i takt med att nivån ständigt höjdes (fast det gällde mest för den senare utbildningen, lärarprogrammet hoppade jag av efter en termin).

Med facit i hand skulle jag aldrig ha påbörjat bibliotekshögskolan, men jag trodde att koncentrationen skulle finnas där om jag bara skärpte mig. Alla andra klarade ju av det, så varför inte jag? Det är nästan komiskt att jag inte förrän nyligen har insett vilka koncentrationssvårigheter jag faktiskt har (å andra sidan tog det mig ungefär tjugofyra år att inse att jag hade social fobi).