De kyniska epistlarna

Joacim är här på besök. Idag hjälpte han mig att röja upp i den värsta oredan i lägenheten. Golvet blev dammsuget för första gången på säkert två månader.

Annars har jag sneglat en del på en rolig bok som han tog med sig, The Cynic Epistles. Den består av en samling fiktiva brev som verkar ha författats mellan första århundradet f v t till första århundradet e v t och som framlägger den kyniska filosofins principer. Enligt dessa skulle man leva ett liv i enkelhet och i överensstämmelse med naturen, strunta i samhällets normer och inte erkänna makt, rikedomar och berömmelse något riktigt värde. Det innebar dock inte att kynikern skulle dra sig undan från samhället. Tvärtom skulle man bevaka mänskligheten med ett skeptiskt öga och gärna demonstrera det fåniga och orimliga i alla deras trosföreställningar och konventioner.

Diogenes från Sinope bör vara den mest kände kynikern med en hel samling av anekdoter runt sig. Han dyker även upp som återkommande karaktär i ”Dialoger bland döda” av Lukianos, där han i underjorden fortsätter gå runt och jävlas med de som i livet värdesatte sin makt, skönhet och rikedom eller som utgav sig för att besitta övernaturliga förmågor.

Bland kynikerna ska det även ha funnits en kvinnlig filosof. Hipparkhia. Hon chockerade sin samtid och även senare sekler genom att leva tillsammans med kynikern Kratas och praktisera filosofi istället för att sitta hemma och utföra hushållssysslor (och detta var i det kvinnofientliga Athen, tänk er det!). Bland de kyniska epistlarna finns ett fiktivt brev från Diogenes till folket i Maroneia (Hipparkhias födelseort):
You did well when you changed the name of the city and, instead of Maroneia, called it Hipparchia, its present name, since it is better for you to be named after Hipparchia, a woman, it’s true, but a philosopher, than after Maron, a man who sells wine.

Som sagt, det är inget riktigt brev och det finns inga bevis för att folket i Maroneia någonsin bytte namn på staden, men jag tycker ändå att det är lite roligt.