Mentalt yngre

Jag läser en del om aspergers och adhd när jag kommer åt. Vad jag främst är intresserad av är tjejers berättelser, eftersom funktionshindren enligt vissa kan ta sig lite olika uttryck beroende på kön. Ett återkommande drag (som nog inte är kopplat till just tjejer) är känslan av att i vissa avseenden vara mycket yngre än sin biologiska ålder. Att man på något vis har utvecklats långsammare än sina jämnåriga.

Jag känner igen mig rätt mycket i det. Jag ville liksom fortsätta leka och vara barn, medan andra tjejer i min ålder började intressera sig mer för killar och vuxenlivets lekar. Högstadiets lektioner i sexualkunskap talade om en helt främmande värld som jag resolut sköt upp långt in i framtiden. Jag började inte ens onanera förrän jag var arton år, av den enkla anledningen att jag just inte kände för det innan (jag är verkligen glad att jag inte försökte härma andra tjejer och började hänga med killar bara för att verka normal. I det stadiet hade jag ju inte känt annat än leda och obehag av den sexuella biten, men förmodligen ställt upp ändå för att vara som man skulle). Ofta har jag känt mig dum och efterbliven när jag jämfört min ungdomstid med andras. Att jag liksom verkade så… barnslig.

Jag känner mig fortfarande betydligt yngre än jag är, men nu beror det kanske mer på att jag varken har jobb eller barn, aldrig går på parmiddagar eller sådana grejer som är relaterat till vuxenvärlden. Och det är fortfarande fullt möjligt att mina upplevelser inte har ett dugg med någon autismspektrumstörning att göra.

  • http://www.blogger.com/profile/01051603540945726151 Tomas Antila

    "Och det är fortfarande fullt möjligt att mina upplevelser inte har ett dugg med någon autismspektrumstörning att göra."Nej det kallas NÖRD!:D Men vi är stolta:D

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Då är jag i alla fall en nörd. :)(Fast brukar inte aspergers ibland kallas för nördsyndromet?)