Att jobba

Joacim undrade hur lämpligt det egentligen var för mig att jobba heltid. Tja, det är det som jag försöker ta reda på. Fast man kan ju inte direkt kalla min praktik för ett riktigt jobb. Hittills har jag mest satt tillbaka böcker i hyllorna, hjälpt till att sortera böcker och annat som ska skickas vidare till filialerna och gjort diverse enformigt småplock som ingen annan har tid med och som jag i regel älskar att göra (när jag hade praktik för tio år sedan plastade jag in så mycket böcker att huden började spricka upp på händerna).

Och det funkar. Jag är kanske lite trött när jag kommer hem, men jag kan släppa allting från arbetsplatsen och koncentrera mig på det som är viktigt (det vill säga serietecknandet). Sedan går det förvisso långsammare att teckna och jag har ännu mindre ork till att städa än tidigare, men det är ju ingen större katastrof. Möjligtvis är det lite störande att inte kunna sova ordentligt förutom på helgerna.

Men antag att jag hade ett riktigt bibliotekariejobb. Hade jag kunnat släppa det lika lätt när jag kom hem? Eller hade det krävt mycket större engagemang av mig? Nu har jag ännu inte fått utföra några mer utåtriktade och sociala uppgifter, men jag misstänker att sådant dessutom tröttar ut en på ett annat sätt. I alla fall om man inte har det så lätt för sig på den punkten.

Jag vet att min hjärna lätt får kortslutning när det blir för mycket på en gång. Ibland har jag lagt viktiga saker åt sidan och bara förträngt dem, för att jag inte kunnat hantera dem för tillfället. Stress får mig att må dåligt, jag får liksom lite svårt att andas på något sätt. Vad jag däremot inte riktigt fått grepp om är om jag har det så mycket svårare än folk i allmänhet (förutom när det gäller den sociala förmågan. Där VET jag att allt inte står rätt till).

  • http://nezzla.blogspot.com Nezzla

    Jag har jobbat till och från under mitt liv, och jag vet att sociala jobb tar knäcken på mig. Jag har till och med jobbat på dagis, och då var jag så gott som katatonisk när jag kom hem. Det sociala tar mycket av en. Städjobb fixar jag inte heller, all den där överblicken man skall ha. Kan knappt städa mitt eget skrivbord ens.Jag trodde länge att jag inte dög åt att jobba fulltid, men när jag började plugga molekylärbiologi insåg jag att jag aldrig kommer vilja lämna universitetsvärlden, jag kommer klamra mig fast som en liten igel tills jag blir en 80-år gammal förvirrad professor.Jag har förstått att det är väldigt aspigt att kunna jobba hur mycket som helst med sitt intresse. Ett vanligt ointressant nödfallsjobb som dessutom är socialt är svårt. Mycket.

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Ja, det här med intresse är väldigt avgörande för motivationen, har jag märkt. Ibland blir det näst intill omöjligt att uppbåda tillräckligt med koncentration för att utföra något som ligger utanför mina intresseområden. I alla fall om det är stora grejer. Mina betyg från grundskolan är ganska medelmåttiga, just för att jag bara ansträngde mig när jag var intresserad av ämnet (och även när jag verkligen försökte koncentrera mig på tråkigare saker slutade det alltid med att jag satt och tänkte på mina serier istället).Dock insåg jag alldeles för sent att jag borde ha läst upp mig inom något av mina intressen (eftersom serietecknandet tyvärr knappt ger några pengar). Jag avundas dig. Det måste vara underbart att ha hittat en plats där man kan passa in och fungera.

  • http://nezzla.blogspot.com Nezzla

    Det är aldrig för sent att börja på universitetet =) Många jag känner där har jobbat en himla massa år inom något helt annat och bara velat byta bana. Eller så är de medelålders och har väntat att barnen flyttat och såna saker.Känns väldigt bra att gå en linje där man snöar in sig. Känns bra att för en gångs skull få smälta in även om jag förstår organiska molekyler bättre än folk =)

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Det är för sent om man redan har studerat upp hela sitt studiemedel på fel saker.

  • http://nezzla.blogspot.com Nezzla

    Visst sjutton! Så var det ju! Csn tar ju slut… synd att det fungerar så. Jag har nog förträngt lite av detta med Csn, främst för att studielånet inte är kul. En kompis fick studera på aktivitetsstöd eller vad det heter. Men nu för tiden är det näst intill omöjligt att få det för högskolestudier…Tror faktiskt han fick det innan den möjligheten togs bort.