Den förbannade gulligheten II

I tisdags gick jag och fikade med Jenny B i Göteborg. Det var förstås trevligt som alltid. En sak som vi kom in på, och som jag också hört andra serietecknare säga, är att man ibland har fått kassera en massa bra idéer på grund av sin bristande teckningsförmåga. Det har hänt mig flera gånger, fast kanske mest när jag var yngre och fick strålande idéer till väldiga fantasy- och science fiction-epos som jag tyvärr inte kunde genomföra, eftersom det enda som jag egentligen var bra på att teckna var gulliga figurer. Mina monster och rymdskepp såg ut som patetiska skämt.

Detta löste jag ibland genom att inte ens försöka teckna några skrämmande figurer och istället nästan överdriva åt andra hållet. Göra dem så söta att det bara blev humor av alltihopa. Nedanstående sekvens är ett bra exempel på detta. Det kommer från en serie på sjuttio sidor som jag gjorde när jag var arton eller nitton år och som (naturligtvis) är inspirerad av den grekiska mytologin.
Tyfon var enligt myten ett fruktansvärt, bevingat och eldsprutande monster som jordens gudinna Gaia framfödde till att besegra de olympiska gudarna. I min version blev han en rätt gullig varelse som dessutom har ett ganska undergivet förhållande till sin mor (och naturligtvis har han ingen större lust att slåss mot olympierna heller, han vill hellre bli takläggare).

Den här serien är en av de första som jag faktiskt tuschade. Det som bör betraktas som mitt storverk från gymnasietiden är nog dock en tuschad och med kritor färglagd serie på hundra sidor, baserad på myten om titanen Prometheus och hans engagemang för mänskligheten. Det var sådana grejer som jag sysselsatte mig med istället för att vara ute och skaffa mig sociala och sexuella erfarenheter. Vet inte om det ska ses som beundransvärt eller lite tragiskt.

  • http://stef_g.livejournal.com/ stef_g

    Jag kände igen mig så mycket i ditt gullighetsdilemma då jag känner samma problem. Ibland blir jag rädd för att folk inte skulle ta mina serier på allvar pga gulligheten, synnerhet i mitt typ fantasy-epos. (de gigantiska ögonen jag ritar, bara som ett exempel). Fast det var någon dag då jag gick igenom mina bilder och manus, och kände att gulligheten nästan var en väldigt bra täcklapp, eller vad man ska säga. Mitt manus är rätt brutalt på sina ställen, när man tänker efter. Ögonlösa flickor som skriker, käkar som vrids ur led med rader av huggtänder, folk som äter folk, folk som skjuter folk i huvudet, tortyr m.m. hade nog varit rätt så magstarkt om det var mer allvarligt tecknat. Scott McCloud skrev ju att ikoniska figurer är lättare för människor att sätta in sig själva i. Och att de verkligen inte ska betraktas som fåniga eller så bara för det. Huvudsaken är att de fångar läsare, och ikoniska figurer gör ju lätt det.Det finns flertalet exempel på gulligt tecknade serier som innehåller allt annat. Mononoke Hime är gullig, men rysligt blodig och allvarlig. Watership Down filmen har riktigt gulliga kaniner i huvudrollen. Den får mig alltid att gråta, inte på grund av att den skulle röra mig med sin gullighet, utan pga den träffande och konstant beskrivna dödsångesten. Och Marjane Satrapi använder en riktigt gullig stil i den väldigt allvarliga Persepolis.Det ÄR dock jobbigt när man vill beskriva något och känner att man inte har de rätta verktygen, eller rättare sagt, inte ritar tillräckligt bra, för att kunna det. Men även om redigt handverk och välarbetade bilder imponerar, så är det alltid historien och bildmanuset som har de tyngsta uppdraget. Hergé lyckades ge en rejäl känsla av Bryssel, trots att han knappt hade några stadsvyer alls.The sky is the limit.

  • http://www.blogger.com/profile/08475425483638116128 Lina Neidestam

    Det är mycket beundransvärt att rita epos baserade på grekisk mytologi under dom värsta tonåriga hormonstormarna. Jävlar, vad jag hade behövt göra det istället för att kasta bort min kreativitet på att hänga efter killar som spelade i band, sitta och glo i deras replokaler och skriva artiklar om deras jävla poprock i lokaltidningen. Herregud…

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Tack Stef och Lina! Det kändes uppmuntrande. :)Jag har ju själv inget problem med att ta gulligt tecknade serier på allvar (jag gillar ju ”Anima” mycket, till exempel), så jag förstår inte varför jag plötsligt blir så kritisk och tvivlande när det gäller mina egna serier.Heh. Fast en anledning till att jag kunde sitta hemma och teckna väldiga epos under min tonårstid var nog att jag inte hade så mycket till hormonstormar. Inga kraftiga sådana i alla fall.