Och störst av dem är kärleken

Fri från förkylning och tillbaka i Borås. Idag hade jag den andra träffen hos psykologen och fick göra diverse testuppgifter. Några av testerna var inte direkt kopplade till Aspergers syndrom, utan skulle ta reda på var man hade sina svaga och starka sidor. Ordförståelse, korttidsminne, allmänbildning och sånt. I ett av testerna skulle man svara på vad det var för likhet mellan två ord. Det var i regel enkelt, men när jag skulle förklara likheten mellan ”mat” och ”kärlek” fick jag tänka till lite. ”Man skulle kunna säga att det är något som alla människor behöver”, sa jag efter en stund. ”Men alla människor behöver ju egentligen inte kärlek.” Psykologen blev intresserad. ”Vad är det för människor som inte behöver kärlek?” frågade han. Jag tillade att det förstås berodde på hur man definierade kärlek och att jag ofta var lite väl snabb att tolka ordet som romantisk kärlek. Vidgade man begreppet kunde det nog ses som ett allmänmänskligt behov, men alla har helt klart inte något behov av romantisk kärlek. ”Har du det?” frågade psykologen.

Så fick jag försöka förklara mitt något komplicerade förhållande till detta fenomen. Egentligen borde det inte vara så svårt. Jag vet att jag tycker att det är trevligt med fysisk närhet lite då och då och känna att mitt sällskap är uppskattat (av en person vars sällskap jag själv uppskattar), men jag har väldigt sällan varit vad man skulle kunna kalla förälskad och klarar mig utmärkt utan klassisk romantik. Det här har jag dock tagit upp i bloggen tidigare, så jag ska inte tjata vidare om det. Annars fyllde jag som bekant år på Alla hjärtans dag. Joacim bjöd mig på café och en vegetarisk hamburgare på Sibylla. Han var även snäll nog att posera lite för mig i min svarta kjol (har jag nämnt att män i svarta kjolar eller klänningar är något av det snyggaste som finns?).

  • http://www.blogger.com/profile/09280495395921852836 D. Blücher

    Kärlek har jag inte heller fattat riktigt. Hur vet man om man älskar någon? Jag menar jag kan gilla, eller tycka om personer mycket. Och jag kan även känna åtrå och ha stor lust för vissa tjejer. Men Kärlek, jag vet inte hur jag ska tolka eller smälta det. Man kanske måste erfara det för förstå det. Jag hade en klasskamrat i gymnasiet som en dag kom iklädd en svart kjol. jag blev lite förvånd, men kanske inte så mycket att det var just han. jag kommer inte helt ihåg varför men jag tror att det var att en kompis till honom som hade gjort likadant. Och han ville testa hur folk reagerade. Han fick många rekaktioner särskilt från killarna från byggprogramet och några program som sa att möjligt till honom men mest förelämpningar tror jag. Långt efter på mösspåtagningen hade några andra klasskamrater bestämt att dom skulle ha kjol på skoj. Vilket dom flesta inte hade ben för..Grattis på födelsedagen i efterskott..

  • http://www.blogger.com/profile/14377175593781972772 Stef

    Jag kan helt klart säga att jag erfarit den där romantiska kärleken(eller min syn på den). Men det är inget jag är stolt över. Faktum är att jag undrar om det inte är en av de mest destruktiva krafterna som finns.För det mesta försöker jag att se mer avslappnat på förhållanden. Inga förväntningar utan bara en sinnesstämning man är i just nu.Men det är en oerhörd skillnad på när jag är kompis med någon och på när jag är kär i någon. Jag har lätt att bli förtjust i vänner, eller liksom få friend crushes, när man tycker mycket om någon och allt denne gör. Men det känns mer som en idoldyrkan eller som när jag är tillfälligt förtjust i en viss sorts soya. Det är MYCKET värre när jag är kär. Det är att göra idiotiska saker man vet inte varför, det är sömnsvårigheter, det är inte bara personen ifråga utan även världen runt som är underbar. Och det behöver inte ens vara sexuellt.Och som sagt, det är inget jag är stolt över. För det mesta tycker jag att det är besvärligt, drar upp förväntningar ingen kan följa, man gör väldigt dumma saker. Visst kan det vara trevligt, för man är ju liksom glad. Och ibland kan det leda till bra saker.Jag menar, jag bor med min bästa vän, och ibland gör han klyshiga saker som får mig att rodna.Men romantisk kärlek är inte evig. Den pendlar. Vi är medvetna om det, ibland är han uppe i varv och jag inte, ibland är det tvärtom. Ibland är vi båda och då är det underbart. Och det händer att båda inte är så kära. Fast just den där kärleken var en ursäkt för att vi skulle lära känna varandra. Och då är vi fortfarande goda vänner.Jag antar att det är olika för olika människor. Därför tycker jag att det är så konstigt att just romantisk kärlek är så överhypad som den är. (Hej, jag läser flickmanga) Det finns mycket mer i livet än romantisk kärlek. Kärleken man känner för det man tycker om att göra, kärleken för ens nära och kära, kärleken till konst etc.Jag firade Alla Hjärtans Dag när jag var singel och inte kär också. Jag gav rosor till mig själv och åt choklad med mina syskon. Kärlek kan vara mycket. När det är en positiv kraft tycker jag att det finns alla skäl till att fira den.

  • http://www.blogger.com/profile/10999173779653973740 Lisa

    Jag var inte intresserad av det andra könet ur ett romantiskt perspektiv över huvud taget förrän jag såg på min kompis, konstaterade att han hade väldigt vackra ögon och bestämde mig för att kyssa honom. Jag tror iofs att det var förälskelse snarare än ”Dig Vill Jag Leva Med FOREVAH lol”.Att jag vill leva med B för alltid är däremot ingenting jag tvivlat på en sekund, och det väljer jag helt sonika att kalla kärlek.Vi kan hänga oavbrutet hur länge som helst och hitta nya saker hos varandra, vi hjälper varandra, diskuterar allt möjligt, skojar, och hans blotta existens gör mitt liv bättre. OCH han är min bästa vän! Yah, that’s pretty much it.Han hatar alla hjärtans dag så det sprängs, självfallet.Jag vet att alla förhållanden förmodligen inte ser ut som vårt, och alla väljer själva hur de vill benämna sina förhållanden till andra människor. Men om man är så fylld till brädden av förundran och lycka över att en annan människa finns till och till och med tycker om en tillbaks, ja, varför inte dra till med det där ordet?Jag har delade åsikter om män i kjolar. Många män som bär gothkjolar är typ 17-19. Känns lite dirty, du vet?

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Oj, vilka långa och intressanta inlägg! Nu blir jag nästan lite orolig att det verkade som att jag helt och hållet såg ner på romantisk kärlek. Jag har bara inte upplevt så mycket av den varan själv och tycker att det är lite väl överhypat.Jag känner igen mig i det som D. Blücher skriver. Jag kan bli förtjust och attraherad av människor, men jag har aldrig riktigt vetat om jag ska tolka mina känslor som kärlek. Av någon anledning har jag svårt att ta det ordet i min mun när jag pratar om mig själv. Men som Stef påpekar, så betyder ju kärlek inte enbart romantisk kärlek, utan kan även inkludera tillgivenheten för familj och vänner, sina krukväxter eller sitt favoritämne.Jag kan umgås med Joacim nästan hur mycket som helst utan att känna mig spänd eller uttråkad. Jag skulle kanske rent av kunna dela lägenhet med honom. Det skulle jag nog egentligen kunna kalla för kärlek, men eftersom jag har svårt för själva ordet så låter jag bli.Lisa: Ja, det är tyvärr inte ofta som man ser män i kjol eller klänning. Oftast är det bara tonåriga gothkillar och sådana ska man helst inte titta på om man är så gammal som jag.