Hemma

Den 25 november åkte jag och Patrik till Sandviken för att närvara på releasefesten för våran barnbok. Det var länge sedan som vi båda befann oss i Sandviken samtidigt, så det första vi gjorde när vi kom fram var att ta upp våran kära tradition att äta vegetarisk hamburgare på Sibylla. Det var ödsligt, folktomt och härligt misäriskt, precis som det ska vara. Mer ödligt än vanligt faktiskt, då det visade sig att de rivit en äldre byggnad (som borde ha varit k-märkt om det funnits någon rättvisa i världen) alldeles intill. När man kastade en blick utanför fönstret fanns där bara ett svart hål.

Dagen därpå ägde releasefesten rum. Det var… ovant. Jag och Patrik har aldrig haft någon releasefest för någon av våra böcker tidigare och det var förmodligen bortåt hundra personer som rörde sig i lokalen. Alla var väldigt förtjusta i boken och det talades om att vi kanske skulle sätta ihop en ny som antingen skulle fokusera på barn som växt upp i missbrukarhem eller på barn med psykiskt sjuka föräldrar. Våra uppdragsgivare ville även köpa några original av oss till att rama in och sätta upp. Trots bokens tunga ämne så verkar den väcka en hel del förtjusning hos folk (våra familjer till exempel) just för att den är en barnbok. Den är begriplig för dem på ett helt annat sätt än vad våra serieböcker är (nu menar jag inte att folk är dumma, bara att de är ovana vid att läsa den typen av serier).

Den övriga tiden umgicks jag mest med familjen. Jag gick en tur med min mormor på stan och tog itu med en del ärenden (jag fick veta att mina kängor tyvärr dragit sin sista suck, men hittade en trevlig, svart klänningsliknande sak på Ånyo) och hann även med att träffa min pappa i Forsbacka. En sak som var lite jobbigt var dock att alla frågade hur det gick med min utbildning och varje gång var jag tvungen att berätta att det inte går alls just nu. Känns som att man mest gör folk besvikna. Det låter så enkelt när de säger att det bara är att lägga allt annat åt sidan och kämpa på, och jag vet inte hur jag ska förklara mitt dilemma utan att det verkar som att det bara handlar om ren lathet och oföretagsamhet.

Innan jag reste tillbaka överlämnade jag ett ex av min bok Det är inte så här det ska vara till mormor och mamma att dela på. Får se om jag alls är välkommen i huset nästa gång som jag kommer till Sandviken. Eller så kanske de bara skrattar åt det hela.

  • http://www.blogger.com/profile/08475425483638116128 Lina Neidestam

    Hähä, jag kommer aldrig våga visa mina porrserier för mina gamlingar, dom skulle få hjärtsnörp och inte våga spela boule med sina väninnor mer.

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Hehe. Jag var med när min mormor bläddrade igenom boken som hastigast. Hon stannade till vid en av de sexuellt explicita sekvenserna och frågade med delvis spelad upprördhet vad det egentligen var som jag hade tecknat. Jag sa att hon fick skylla sig själv, eftersom hon så gärna velat se boken. Fast det är mest de självbiografiska bitarna som jag oroar mig för, inte snuskscenerna.