Sådant som berör

Igår gick jag på ett uppsatsseminarie som bland annat tog upp att böcker med verklighetsbakgrund alltid är oerhört populära. Så fort en bok marknadsförs som en ”sann historia” verkar den utöva en oemotståndlig lockelse på en stor grupp människor i alla åldrar. En del bibliotek samlar tydligen sådana biografier på en särskild hylla och kallar denna för ”sådant som berör” eller något i den stilen. Jag förstår inte riktigt det där. När jag var tonåring så var självupplevda berättelser det sista jag ville läsa om. Jag ville ha sf, fantasy eller historical fiction. Bort från verkligheten!

Det lustiga var dock att när nutida problem togs upp i en helt annan kontext, som till exempel en fantasyroman, så kunde det plötsligt engagera mig. Att läsa om kulturkrockar i verkligheten var inte intressant, men att få mänskligt beteende filtrerat genom ett par utomjordiska ögon var hur spännande som helst. Vidare läste jag aldrig ungdomsböcker och tittade på relativt få såpor, eftersom jag ansåg att det bara handlade om ”kärlek och sånt”, samtidigt som jag var helt besatt av grekisk mytologi som i vissa avseenden är en enda stor såpa med kärlek och svek till höger och vänster. Märkligt.

Jag fick nog inte upp ögonen för realism förrän jag kom i kontakt med den svenska självbiografiska seriegenren. Daniel Ahlgren och Åsa Grennvall blev snabbt stora favoriter och idag skulle jag nog tro att jag har flera serieböcker inom den realistiska genren än den eskapistiska på min favoritlista. Men om ni skulle fråga mig när jag egentligen har roligast, när jag tecknar en realistisk berättelse eller när jag tecknar mer fantasifulla saker, så är det fortfarande ingen tvekan om vad som ligger mitt hjärta närmast.

  • http://komika.se/ Mikke

    Och din förläggare ser gärna mer ‘fantasifulla’ berättelser från din penna, så varför tveka :-).

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    TJOHO! 😀

  • http://www.blogger.com/profile/14377175593781972772 Stef

    Det här inlägget, samt kommentarerna, gjorde min dag. Du rockar Li, jag älskar dig ^_^

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Tack, Stef! <3

  • http://www.blogger.com/profile/04056146485815925946 .elin

    Jag har aldrig sett någon hylla på något biblotek, med ”sånt som berör”, men det låter mysigt.

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Hej Elin! :)Det var två av kvinnorna på seminariet som jobbat på bibliotek som berättade det där för mig. Jag har nog inte heller sett nån sådan hylla (fast å andra sidan har jag mest besökt hyllor med serier eller facklitteratur den senaste tiden).

  • http://skuggiz.livejournal.com/ skuggiz

    När man marknadsför en text som ”sann” så vinner den automatiskt mot en text som marknadsförs som ”fiktion” just för att man inte kan avfärda den. ”Det hände faktiskt.”Jag har sett flera sådana ”hyllor som berör” på bibliotek, de hade bland annat en på mitt gamla gymnasium. Jag upptäckte den när jag förstrött försökte döda tid där en eftermiddag när jag inte kände för att gå hem, och råkade plocka upp ”Pojken som kallades Det”.Själva historien skulle jag förmodligen inte rört med tång om det marknadförts som fiktion. Förmodligen skulle jag kalla det osmakligt, dåligt skrivet och till och med överdrivet. Men just den från början inborrade vetskapen om att händelserna i boken var självupplevda fängslade mig – att det inte fanns en förbestämd dramaturgisk kurva.Författaren berättar ganska avskalat och ”rakt-på” om de övergrepp han ska ha utsatts för som barn, och jag äcklades av min oförmåga att släppa boken. Läste ut den på plats. Mer eller mindre stående.För problemet är, att hur välskriven en fantasyroman än är, kommer folk alltid att ta en ”sann historia” som en större kulturgärning, även om den kanske inte är helt sann. Det är något jag själv inte klarar av att göra när jag berättar till exempel, och istället virar jag in det i allegorier. Som berättare har man makten att vrida och vända på sin egen sanning, men när man står öga mot öga med ”ett äkta vittnesmål”, då kan aldrig fiktionen vara med och tävla i allmänhetens ögon.Av samma anledning lusläser många Expressen och liknande blaskor med skräckblandad förtjusning, som en slags morbid underhållning.Men att förkasta ”realistiska historier” över huvud taget kan jag inte gå med på, lika lite som att förkasta science fiction bara för att det är läskigt att tänka bortom den värld vi lever i.

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Det är väl så. Joacim försökte också förklara det här med ”sanna berättelsers” genomslagskraft för mig häromdagen och jag kan väl förstå på ett ungefär hur det fungerar, även om jag personligen väldigt sällan fänglats av en berättelse enbart på grund av att den påstås vara sann.Ehe, när jag var tonåring förkastade jag inte bara de flesta realistiska historierna. Jag förkastade även ofta fantasyböcker som utspelade sig i en parallell verklighet till våran (typ Narnia), för jag ville bort från verkligheten helt och hållet. Jag har vidgat mina perspektiv betydligt sedan dess.

  • http://www.blogger.com/profile/06211095992353113280 Malin

    Nej Stef, jag tror aldrig att verklighetsbaserade böcker kommer anses vara en större kulturgärning än ROMAAAANER! Jag har alltid uppfattat det som att det finaste är att skriva historier som man har hittat på. Att skriva eller teckna ner nåt som verkligen har hänt kan ju vem som helst göra!Så här kanske jag tycker för att jag själv inte kan hitta på historier öht. Men nog är väl alla s.k ”stora författare” såna som har hittat på?

  • http://skuggiz.livejournal.com/ skuggiz

    Att skriva eller teckna ner nåt som verkligen har hänt kan ju vem som helst göra!Nej, det är det verkligen inte. Att berätta någonting som verkligen hände, och hur det hände, det är något av det svåraste jag vet.Inte för att jag är inbiten mytoman, jag får bara kaskader av ångest över hur lite jag har att berätta när man väl skalar ner det till vad min fattiga existens egentligen består av och hur jag blivit den jag är.När jag skriver fiktion bestämmer jag reglerna – men det kan även en fyraåring göra. Det handlar om att göra det bra, vare sig det handlar om fiktion eller biografi.Så här kanske jag tycker för att jag själv inte kan hitta på historier öht. Men nog är väl alla s.k ”stora författare” såna som har hittat på?Alla ”stora författare” har haft någonting att berätta – och gjort det bra – vilket egentligen är det enda som spelar någon roll.Åh, och namnet var Lisa M. 🙂

  • http://www.blogger.com/profile/06211095992353113280 Malin

    Förlåt Lisa! :)Ja, en fyraåring kan kanske skriva fiktion och bestämma reglerna i den – men inte jag. Jag imponeras GRYMT av folk som kan skapa historier med sin egen fantasi!

  • http://skuggiz.livejournal.com/ skuggiz

    Malin: Ingen fara! ^_^Låt oss imponeras av varandras förmågor! Det tycker jag låter rättvist. 🙂

  • OlaHe

    Älskar vardagsrealism och självbiografi i många former. Men vem berör mig mest på djupet — David Pelzer eller Alan Moore? Vilket verk lyckas bäst med att fånga de stora livsfrågorna, ”Pojken som kallades det” eller ”Promethea”? För mig råder ingen tvekan om att svaret är det sistnämnda. Andra kanske upplever motsatsen, och det må vara hänt om det är den smaken man har. Men det är så jävla onödigt att låta sig begränsas p.g.a. fördomar, oavsett om det handlar om ”depressiva svenska barndomsskildringar i svartvitt” eller om ”schablonmässig genreeskapism”.

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Det har du väldigt rätt i!