Att det ska vara så svårt

På torsdag den 16 oktober ska jag prata om mitt serietecknande på Göteborgs stadsbibliotek. Jag sitter och funderar på vad som egentligen är intressant att ta upp. Nu har jag ju faktiskt en egen utgiven bok i bagaget, men frågan är om det finns så många märkvärdigheter runt den att tala om. Det känns i alla fall inte så nervöst än så länge. Både Simon Gärdenfors och Åsa Ekström är ditbjudna samma kväll, så all uppmärksamhet kommer tursamt nog inte vara riktad mot mig.

De senaste dagarna har bara svept förbi som en namnlös dimma. Jag fattar inte hur jag får tiden att gå så snabbt genom att göra så lite. Jag känner mig verkligen inspirerad till att teckna, att försöka ikläda mina idéer en anständig dräkt och visa upp dem. Men skolan lamslår mig med panik och skuldkänslor så fort jag lägger tid och koncentration på mina serieprojekt (vilket tyvärr inte innebär att det blir mer gjort på uppsatsen för det). När jag hade ett uppriktigt intresse för ämnet var det inga större problem att studera och teckna samtidigt, men sedan studierna började gå ut på att skaffa mig nån slags yrkesutbildning verkar det som att jag bara blivit mer och mer orkeslös. Det är inte roligt.