Oro

Jag har en klump av oro i bakhuvudet. Höstterminen har startat och igår fick jag veta att en restuppgift som jag lämnade in i våras (nödvändig för att få börja skriva magisteruppsats) aldrig hade nått den lärare som skulle ha den. Den var med andra ord varken rättad eller godkänd. Nu har den dock hamnat rätt och kommer förmodligen bli bedömd under veckan. Men även om den skulle bli godkänd innebär det inte att min oro skulle försvinna, eftersom jag då istället skulle bekymra mig vansinnig över magisteruppsatsen. Jag har ingen aning om ifall jag klarar av att skriva den.

Ända sedan jag började på bibliotekshögskolan har min studiemotivation varit ganska låg. Ibland tittar jag på alla tentorna som jag skrev i historia och litteraturvetenskap under tiden på högskolan i Gävle (de flesta med högsta betyg) och förvånas över att det faktiskt är jag som har skrivit dem. Uppenbarligen klarade jag av sådant en gång i tiden, i alla fall när jag var intresserad av ämnet.

I början av september ska jag dessutom tillbaka till serieskolan i Vingåker och hålla ett par föreläsningar, vilket jag redan börjat bygga upp en nervositet inför. Det spelar ingen roll att jag vet att eleverna är jättesnälla, att Patrik kommer finnas i närheten hela tiden och att jag redan varit där en gång tidigare och pratat om mig själv. Jag kommer aldrig bli bra på att tala inför andra människor om jag inte tar knark strax innan eller nåt.

För två veckor sedan ringde jag till min gamla psykolog. Med så hög och stadig röst som jag förmådde lämnade jag ett meddelande på hennes telefonsvarare, där jag frågade hur jag skulle gå till väga om jag ville utreda min eventuella Asperger. Jag vill ha en diagnos, jag vill veta att jag inte bara är dum i huvudet. Det finns så mycket hos mig som jag tidigare bara tyckt illa om, men som i ljuset av Aspergers syndrom plötsligt framstått som begripligt. Än så länge har psykologen dock inte hört av sig, så nu har jag även börjat oroa mig över att hon kanske inte fick mitt meddelande. Fast gudarna ska veta att ärenden kan gå väldigt trögt inom vården…

För närvarande synes mig den bästa strategin vara att ignorera orosklumpen totalt och mekaniskt intala mig själv att allt kommer ordna sig. I annat fall skulle jag förmodligen gå sönder.

  • http://www.blogger.com/profile/06211095992353113280 Malin

    Känner igen det där med paranioan över att saker inte ska ha gått fram, jag är jämt sån när jag bara mejlat eller lämnat ett meddelande. Och det är nästan så att man har anledning att oroa sig för det när det gäller kontakt med sjukvården också, tycker jag ibland. Men det går säkert bra för dig med det där :)Jag är säker på att du kan skriva D-uppsats också… 🙂

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Tack! 🙂

  • http://www.blogger.com/profile/08942471770602309424 JennyB

    Mitt första ansökningsprov någonsin till en universitetskurs hamnade av misstag i en låda bakom ett skåp, typ. Det innebar att jag kom sist bland 600 sökande. Jag ringde och frågade med gråten i halsen om jag verkligen hade fått noll (0!!) poäng, varpå allting uppdagades.(Det var inte bara mitt prov som kommit bort, så det fina var att mitt samtal räddade även några andra studenters utbildningsplats)Men gissa om jag har noja på att saker ska slarvas bort. :/Enligt en handledare jag hade var det bara bra att baxna lite inför en stor uppsats. Det betydde att man hade respekt för uppgiften, liksom. Fan tro’t.

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Oj! Ja, ibland finns det faktiskt anledningar till att noja sig.