Ljuset i tunneln

Här är ytterligare en sida från barnboken. Bara tre sidor kvar att tuscha nu. Det är nästan det enda som jag ägnat mig åt de senaste dagarna, eftersom Patrik är här och tar hand om alla hushållsbestyr som vanligtvis stjäl en del tid. Jag har börjat bli lite öm i handen.

Jo, jag har ju förresten läst första delen av Nothing Better av Tyler Page också. Det var en helt okej serie. Collegeliv är kanske inte det mest intressanta att läsa om, men eftersom historien utspelar sig på en Lutheransk skola så innehåller den en hel del teologiska diskussioner. And Li loves that kind of stuff. Den kommer dock inte upp i samma klass som Blankets av Craig Thompson.

  • Göran S

    Den var helt okej. Utom älvan, som var toppen (speciellt ansiktet, som var hur sött som helst). Jag tycker du gör dina bästa, eller åtminstone för mig attraktivaste, saker när du går mot renare linjer. Jag tyckte akvarellen du var så missnöjd med för inte så länge sedan var helt OK, speciellt flickans kjol, och din Discordia såg jättebra ut i sin svartvita klänning.

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Men tack, Göran! :)Fast jag blev lite osäker på vad du menade med ”renare linjer”, eftersom jag tycker att jag alltid har ganska rena linjer. Menar du när det är mer grafiskt och mindre skrafferingar eller missförstår jag dig helt?

  • Göran S

    Okej, nu hamnar jag på djupt vatten, men jag gör ett försök eftersom jag redan sagt A:Jag menar nog både skrafferingar, de renare ”mönster” eller vad man ska kalla det du gjorde med såväl den nämnda kjolen och klänningen, samt linjernas karaktär.Älvans klänning får med den skraffering du använde en mindre ”ren” karaktär eftersom linjerna inte är riktigt jämna och raka och har litet varierande mellanrum. Det skär sig litet (och jag betonar ”litet”, eftersom ”skär sig” är ett en smula för skarpt uttryck i sammanhanget) mot de rena tuschlinjerna som definierar henne i övrigt. Skrafferingarna i håret tycker jag däremot fungerar bra, för där används oregelbundenheterna för att definiera form och textur, och fyller därför en funktion. (Liksom även på vänstra och undre delen av trädstammen och grenarna.)(Motsvarande med skuggningen på undersidan av flickans skor; den är inte regelbunden som en skugga på en regelbunden yta är, men definierar inte heller något mönster. Texturen under gungbrädan tycker jag däremot fungerar bra, eftersom jag från min barndom minns dylika av trä, vilket inte har en perfekt slät och regelbunden yta.)Rent allmänt tycker jag f ö att det är svårt att bli detaljerad med en icke-naturalistisk stil och få det att funka helt, beroende på vad man i övrigt abstraherat bort; jag ska ta ett exempel för att försöka förklara vad jag menar. När en mer naturalistisk och detaljerad tecknare (som t ex Neal Adams; mitt ständiga exempel) ritar en persons ansikte i närbild och markerar att denne har enskilda tänder i stället för att bara visa ett vitt ”garnityr” i över- och underkäken har det ingen särskild betydelse för mig, eftersom den detaljnivån finns över hela bilden. När en mindre detaljerad tecknare separerar tänderna med små streck får det mig att tolka det som att det är ganska glest mellan sagda tänder — varför skulle annars den detaljen markeras på ett som inte görs med andra detaljer? (Det här är dock bara hur jag personligen reagerar på olika bilder, och inte mycket att bygga någon estetisk teori på.)

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Oj, det var ett långt och utförligt svar. Okej, jag tror jag förstår nu.