De enskilda exemplens lockelse

Hehe. Ibland känner jag igen hur jag tänkt och resonerat angående övernaturliga fenomen i Hammers bok Osunt förnuft. Han nämner till exempel varför skeptiker brukar vara så föga framgångsrika när det gäller att övertyga andra människor om tvivelaktigheten i att tro på spådomar, alternativmedicin och liknande. Statistik och kalla fakta har nämligen inte samma övertygande effekt som ett litet antal livfulla berättelser. Om man till exempel har en släkting eller nära vän som enligt egen utsago blivit hjälpt av healing, spelar det ingen roll att det inte finns några vetenskapliga belägg för att healing fungerar.

När jag var liten lyssnade jag med stort intresse till min mormors berättelse om hur hon som barn hade sett tomtar. Det hade hänt under en julhelg då släkten var församlad i ett stort, äldre hus som var bortåt hundra år gammalt redan på den tiden. Mormor var uttråkad, kröp runt på golvet och låtsades att hon var en hund som tiggde mat av de vuxna som fortfarande satt runt middagsbordet. Tillslut hamnade hon under bordet och det var där som hon såg dem. En hel liten tomtefamilj kom gående med barnvagn och allt. Mormor trodde att de var leksaker och sträckte ut handen efter dem, varpå de försvann i tomma intet.

Jag var fullkomligt övertygad om att händelsen verkligen hade ägt rum. För varför skulle mormor ljuga? Och man kan väl inte inbilla sig att man ser en hel tomtefamilj? Långt upp i vuxen ålder tog jag väldigt illa vid mig ifall någon skeptiskt lagd person vägrade gå med på historien. Mest upprörd blev jag dock när kristna människor menade att min mormor nog bara haft väldigt livlig fantasi. De trodde ju på alla miraklen som det stod om i Bibeln och att en människa hade dött för att sedan återuppstå efter tre dagar. Så varför kunde de inte tro på tomtar också? Jag förstod inte det.