Hofors forever

I år var det tio år sedan som jag avslutade den då ett-åriga grundkursen på serietecknarskolan i Hofors. Det var ett mycket speciellt år i mitt liv. Kommen direkt från gymnasiet och knappt ens bekant med bibliotekets hylla för vuxenserier, fick jag för första gången en mer grundlig presentation av mer alternativa serier. I min estetklass på gymnasiet hade jag varit den enda som var inriktad på serieteckning. Nu gick jag plötsligt i en klass där alla tecknade serier. Massor av nya intryck. Under den tiden hade jag dessutom för första gången ett förhållande och ställdes inför en rad relativt nya känslor, så det var minst sagt mycket som snurrade runt i mitt huvud.

Så när det blev tal om att vi skulle ha någon slags reunion under pingsthelgen kändes det ganska självklart att jag skulle ta tåget från Uppsala till Gävle och sedan hoppa på den gamla, hederliga buss 41 till Hofors. Det var inte så många andra som dök upp dock. Förutom jag och en av våra dåvarande lärare, Mats Erland Larsson, var det främst kärngruppen av Nasses Nekromantiker som var på plats. Men det var trevligt ändå. Vi invaderade skolan och gick runt och återupplevde gamla minnen i lokalerna (det var sista chansen vi hade att göra detta, eftersom skolan snart ska flytta till Gävle. Tänk, framtida elever kommer inte känna till Sparköp och Spar-Arne!).

Tyvärr angreps jag av en rasande huvudvärk framåt kvällen, eftersom jag levt på endast frukt, glass och chips under dagen, så jag var lite frånvarande den sista tiden innan jag skulle tillbaka till Uppsala. Till råga på allt hade jag glömt att smörja in mig med solskyddsfaktor, så min stackars bleka hud blev alldeles rödsvedd. Jag lade mig ner och somnade nästan omedelbart efter att jag kommit tillbaka till Joacims lägenhet. Men det gjorde ingenting. Jag hade varit där och tagit mitt farväl av Hofors. Den eländiga, underbara lilla hålan som jag aldrig nånsin kommer glömma.

En gammal bild av mig utanför huvudingången till serietecknarskolan i Hofors. Tror jag är tjugotre år. Den där muren var inte målad första året som jag gick där och den var det inte sista gången som jag såg skolan heller.