Allmänt dum och bortkommen

Okategoriserade

Imorgonkväll åker jag till Katrineholm för att hälsa på Patrik och hans flickvän Karolina. Jag kommer stanna där i ungefär en vecka och som vanligt är det givetvis en del teckningsarbete som gäller. Som jag nämnt tidigare fick jag och Patrik i uppdrag av landstinget Gävleborg att sätta ihop en barnbok om misshandel och livet i trassliga familjer. Patriks del av arbetet är färdigt, så nu är det dags för mig att göra min del av skissningen och tuscha alltihopa.

Men det är även tänkt att jag ska följa med Patrik till serieskolan i Vingåker och hålla en föreläsning om mitt serieskapande för hans elever. Det börjar onekligen kännas nervöst. Jag är ju så jävla dålig på att hålla föreläsningar. Så jävla dålig på att prata med folk överhuvudtaget. Jag har väldigt svårt för att improvisera, ibland har jag faktiskt även svårt att hitta de rätta orden när jag återberättar saker i vanliga sociala sammanhang, och måste ha allting på papper framför mig för att det inte ska bli helt bortkommet. Att bara prata om sig själv och något som ligger en väldigt varmt om hjärtat borde annars vara ganska lätt. Varför känns det ofta som att jag ändå inte har nånting vettigt att säga? Som att jag egentligen inte vet nånting?

Jag gjorde ett nördtest på nätet för några dagar sedan. Testet skulle utreda huruvida man var en nörd och i så fall vilken slags nörd. Det var bara på skoj förstås, men jag blev ändå lite nedslagen över att jag inte kunde svara ordentligt i någon kategori. Är jag inte ens en riktig nörd? Enligt testet skulle jag kunna klassas som historia- och litteraturnörd. Flest poäng hade jag dock i kategorin allmänt dum och bortkommen. Jävla test. Förlåt mig för att jag kan typ allting om Babylon 5, men ytterst lite om Star Trek och Battlestar Galactica. Förlåt mig för att jag älskar att läsa om äldre tiders idéer och trosföreställningar, men inte har järnkoll på siffror och en massa ointressanta krig ur historien. Förlåt mig för att mitt serieintresse inte är detsamma som intresse för superhjälteserier.

Nu ska jag gå och duscha, för jag har inte tvättat håret på ungefär en vecka.
Och det är väl för fan i alla fall typiskt nördigt?

Snälla, säg ja.

  • Göran S

    ”Förlåt mig för att mitt serieintresse inte är detsamma som intresse för superhjälteserier.”Okej för den här gången då. Vi är ju många andra som fullgör uppgiften att hålla reda på superhjältarna.Babylon 5 försökte jag faktiskt uppskatta första gången det kom på svenska, men trots de snygga datoranimationerna av skepp var den för långsam i tempot och hade för traditionella intriger för att fånga mitt intresse. Star Trek: Voyager var mer intressant för mig, tack vare först datorprograms-doktorn som försökte förstå vad det innebar att vara människa, och sedan Seven of Nine som brottades med samma problem. (Nej, det skadade inte att hon var så vacker, men utan sin relationsproblematik hade hon inte varit någon intressant figur i alla fall.)”Är jag inte ens en riktig nörd?” Har du läst Snobben-söndagssidan där Karl blir rått och högljutt utskrattad av Gullan för att han tror sig ha en influensa som slutat gå för länge sedan? Hans dystra kommentar: ”I can’t even get sick right.”

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Skönt att höra att jag är förlåten. ;)Babylon 5 har kanske lite väl traditionella intriger ibland. Jag tyckte i alla fall att det var roligt att vad som först verkade vara en klassisk kamp mellan ondska och godhet (Skuggorna mot Vorlonerna) sedan visade sig vara snarare en egoistisk kamp om herravälde mellan två mäktiga raser som båda egentligen sket i mänsklighetens (eller någon annans) väl och ve.Star Trek skulle jag förmodligen kunna uppskatta mer om jag bara tog mig tid att se mer av den. Jag har egentligen bara sett de fyra första långfilmerna och några avsnitt ur the original series, och i jämförelse med detta hade Babylon 5 i mitt tyckte mycket roligare och intressantare karaktärer.Haha! Nej, den där Snobbenserien har jag missat. Stackars lille Karl…

  • Göran S

    Star Trek lider som så många andra amerikanska TV-serierav övertydlighet och det långsamma tempo det innebär. ”Next Generation” klarar jag inte av att se p g a det, och första serien är helt enkelt för gammal — en del riktigt bra SF-intriger dränks av överspel och melodramatisk regi. I ”Voyager” tyckte jag dock att de båda grundläggande konflikterna (för mig då alltså frågan om doktorns respektive 7 of 9:s mänsklighet) räckte för att bära serien genom de långsamma partierna — men de första säsongerna fick doktorn göra jobbet helt själv, och det var med nöd och näppe jag tog mig igenom dem.Babylon 5 iddes jag tyvärr inte följa tillräckligt länge för att hinna fram till den mer komplicerade delen du nämner. (Plus att jag inte tål Bruce Boxleitner sedan han spelade Frank Buck i den förfärliga ”Bring ‘Em Back Alive”.)Seriens skapare Straczynski har dock skrivit ett antal Spiderman-historier som jag tyckt varit helt OK, bland annat en om skräddaren som fixar superhjältarnas och -skurkarnas dräkter…