Tragik och splatter i hexameter

Jag har känt mig allmänt stressad och nervös hela veckan, men jag vet inte riktigt varför. Skolan bör det inte bero på. Jag är nu omregistrerad på C-kursens teori och metod-moment, eftersom jag inte får börja på magisteruppsatsen innan jag lämnat in de restuppgifter som jag har därifrån. Nästa inlämningstillfälle är inte förrän i början av april, så jag har alltså gott om tid på mig.
Kanske är det Serieveckan i Göteborg den åttonde till trettonde februari som börjat spöka. Jag har nämligen tänkt att åka dit och tyvärr är det så att oavsett hur mycket jag uppskattar serierelaterade tillställningar och ser fram emot att träffa vänner och serietecknare, så blir jag alltid sjukligt nervös inför det. Plötsligt ska man lämna sin isolering och ge sig ut bland… folk.

Annars har jag föresatt mig att läsa om Homeros’ Iliaden och har även påbörjat den nyare, fullständiga utgåvan av Det andra könet av Simone de Beauvoir. För tillfället är jag nog mer road av Iliaden. Det var bortåt tio år som jag läste den senast och då var jag främst intresserad av att djupare sätta mig in i gudarna och deras relationer till varandra.
Homeros verk var väldigt högt värderade redan under den klassiska antiken. Skolpojkarna (för flickorna ansågs naturligtvis inte behöva någon bredare undervisning) fick tidigt lära sig att citera stycken ur Iliaden och Odysséen utantill, och lärarna ansåg att man inte bara kunde dra estetiska lärdomar av dessa verk, utan även moraliska och religiösa.

Vad kan man egentligen lära sig av Iliaden? Visst säger den en del om vad som är gott uppförande och vad man har för skyldigheter mot gudarna och sin familj, men i grunden är det ju berättelsen om ett seglivat, tragiskt krig. Ärofullheten i att oförskräckt hålla sig framme i striden, trots eventuellt underläge, talar tydligast. Jag har alltid betraktat verket som en stor tragedi. Liv går förlorade till höger och vänster (på ett ganska splatteraktigt sätt ibland) och alla försök till att undvika den stora förödelsen, som legat hängande i luften redan från början, går om intet. Dess storhet ligger snarare i att det inte finns någon uppdelning i goda och onda. Både grekerna och trojanerna framträder som människor med brister och förtjänster, med egna förflutna och familjer som oroar sig för dem. Det sker ingen demonisering av någon av sidorna. I det avseendet rockar den röven av många andra gamla krigsskildringar.

  • http://talk.consimworld.com/WebX?14@73.c6YFdhO9ICt.6@.1dcdf4df Göran Semb

    Apropå gamla grekiska krigsskildringar… Jag läste Herodotos’ ”Historia” i samband med ”300” och slogs av den respekt den visade för grekernas dödsfiender perserna, och den intellektuella nyfikenheten och öppenheten (plus att han ofta säger saker av typen ”det här är vad de säger i trakten, men det har jag inte kunnat kontrollera, så jag kan inte garantera något”). Med en översättning anpassad till modern svenska kändes den gamle Herodotos som en helt modern människa även han — ”people are people” inte bara världen över utan genom tiderna också, visar det sig.Från ”Iliaden” tog jag själv med mig ungefär detsamma som jag brukar ta med från alla krigsskildringar, att folk dör och egendom och land förhärjas av krig. (Det brukar också hänga med något om att krig tar fram stor tapperhet och offervilja likväl som stor omänsklighet och blodtörst, fast det är mest från mer dokumentära skildringar jag tar med det; i fiktion kan ju författaren göra litet hur han vill med människonaturen.) Restuppgifter är ett jäkla elände, för övrigt. Man har lidit sig igenom en hel kurs men får ändå inte belöningen att kunna lägga eländet bakom sig. Bleh.

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Åh, jag måste läsa Herodotos’ ”Historia” nån gång…Ibland visar sig de antika grekerna rent av värdiga den upphöjda plats som de haft i den västerländska kulturen.Jag har förresten för mig att vissa av grekerna betedde sig så jävligt under plundringen av Troja att gudarna blev upprörda och sände dem död och svåra umbäranden under hemresan (fast det ligger förstås utanför Iliadens handling).

  • Göran S

    Själva plundringen minns jag inte hur mycket den bidrog. Odysseus fick ju sina problem delvis eftersom Poseidon var hans ärkefiende. Och Agamemnon… tja, att slakta sitt eget barn för bättre tur med vädret är ju sällan ett recept på ett långt och lyckligt liv.Det är verkligen tragiskt att så mycken grekisk litteratur gick till förgängelsen i skarven mellan antik och medeltid. Men jag beundrar ändå den grekiska konsten och arkitekturen mest, för den fantastiska harmonin och den samtidiga dynamiken.

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Vid en närmare koll var nog gudarna främst upprörda över att deras tempel och helgedomar förstördes och skändades under plundringen. Den grekiske hjälten Ajas (en av dem, det fanns två med det namnet tror jag) våldtog till exempel Kassandra på Atenas altare och han kom aldrig hem igen.Agamemnon dog vid sin hemkomst, ja. Men det var nog snarare resultatet av förbannalsen som vilade över hans hus. Hans fru ville förvisso hämnas dödandet av dottern, men offret hade från början avkrävts honom av gudinnan Artemis.Jag försöker att låta bli att tänka på all grekisk litteratur som gått förlorad (liksom all litteratur från de indianska högkulturerna). Man blir bara så oerhört frustrerad.

  • http://www.blogger.com/profile/03110132908752460732 ulf dollartecken

    De hittar mer och mer gammal grekisk litteratur, har jag läst. Bland annat har den visst använts som omslagspapper för krokodilmumier (!), vilket inte visar på någon större respekt för Kulturen.

  • Göran S

    Ja, en mängd fragment har hittats i Egypten, även på gamla ”soptippar”, om jag inte missminner mig. Det är inte bara grekisk litteratur, tror jag, utan även allehanda romerska skrifter också, inklusive kokböcker, brevkort (de var i och för sig kanhända på krukskärvor) etc.

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    HURRA! 😀

  • http://www.blogger.com/profile/08942471770602309424 JennyB

    Tittade i bokhyllan efter mitt olästa ex av Herodotos Historia, men där stod Seneca alldeles ensam. Någon har lånat den och behållit den. Grr.Jag erfar också ett visst mått av ångest inför Serieveckan.Det kommer att bli jättekul och intressant och naturligtvis känner jag nästan ingen. Så jag har en krypande känsla av att jag kommer att stå i ett hörn och låtsas sms:a medan alla andra har trevligt…

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Hoppas att den inte försvunnit in i ett sånt där bokslukande svart hål. Det skulle ju i så fall innebära att de inte bara finns på biblioteken utan kanske även i (flämt) ens egna bokhyllor.Att låtsas sms:a för att dölja att man är ensam och bortkommen var ju en bra idé (då får man nån nytta av mobiltelefonen också) ;)Annars kan du alltid komma fram och hälsa på mig, om du ser mig.