God on the brain

Idag såg jag en BBC-dokumentär som bland annat handlade om att det fanns ett samband mellan andliga uppenbarelser och tinninglobsepilepsi. ”God on the brain” hette den. Det spekulerades huruvida religiösa ledare som haft väldigt kraftfulla uppenbarelser (till exempel Moses och Paulus) kunde ha haft en sådan typ av neurologisk störning, men eftersom det rörde sig om personer som levt för så oerhört länge sedan kunde det förstås inte bli annat än just spekulationer.

Apropå gudar på hjärnan så drömde jag häromnatten att jag var Hades (underjordens gud. De dödas herre. Den Hades) som hade råkat hamna på en fest bland en massa människor. Tydligen har jag lagt ner alldeles för mycket tankeverksamhet kring antikens Grekland den senaste tiden. Det blir lätt så. När jag väl intresserar mig för något, ett visst ämne eller en tv-serie, så kan jag bli nästan helt uppslukad av saken ifråga på ett sätt som känns lite ohälsosamt. Egentligen är det väl charmigt nördigt, men jag upplever det ändå som att mitt intresse går över gränsen och att jag måste hålla mig själv tillbaka så att det inte går för långt.

Men för att återgå till den där drömmen. Jag/Hades hade alltså råkat hamna på en fest. Det var inte alls meningen. Jag hade varit ute på ett helt annat ärende tillsammans med guden Hermes, men nu var jag tvungen att hålla god min för att inte avslöja min sanna identitet. Det var irriterande. Jag ville varken dansa eller dricka sprit. Snart blev jag dessutom övergiven av Hermes som inte hade några större problem med att hålla god min och ännu mindre med att dansa och dricka sprit. Totalt miserabelt. Lyckligtvis dröjde det inte så länge innan jag blev upphånglad av en söt flicka som också kände sig lite utanför på festen, och så blev allt så där sött och gulligt som det nästan bara kan sluta i drömmar.

Blott i drömmar Olympen stiger till dödliga ned.