Så lyckades jag med att faktiskt bli klar med hemtentan i tid. Men inte är jag glad för det. Snart måste jag börja se mig om efter nåt ställe där jag kan lämna in min dator för reparation. Det är inga större fel på den egentligen, den fungerar nästan som vanligt, det är bara det att bildskärmen envisas med att endast visa ett ogenomträngligt mörker. Det jobbigaste är att jag inte längre kan lyssna på musik (nätet har jag ju ändå tillgång till genom högskolans datorsalar). Tystnaden i lägenheten är deprimerande.
Dessutom börjar jag bli allt mer rädd inför tanken på att skaffa mig ett yrkesliv. Jag vet inte om jag klarar av människor. Egentligen vill jag ju inte göra nånting annat än att sitta hemma och teckna.
Och nästa månad blir jag trettio år. Fy fan, allting suger.
Nästa gång ska jag skriva ett inlägg där jag bara är glad hela tiden.