Uppsatsämne och filosoficafé III

Strax efter klockan tolv igårnatt lyckades jag slutligen skriva ner ett förslag till ämne för magisteruppsatsen. Analysera olika skildringar av singulär alienation (det vill säga de känslor av utanförskap i förhållande till samhället som man upplever som individ, inte som en del av en grupp. Kom inte på något bättre namn för det) i några särskilda litterära verk eller kanske rent av serieromaner. Efter att jag fått en lagom dos med sömn sprang jag sedan upp till institutionen och lämnade in förslaget. En dag för sent. Hoppas att jag ändå kan få ett utlåtande ganska snabbt om huruvida ämnet kan räknas som litteratursociologi, och därmed är relevant för biblioteks- och informationsvetenskapen, eller inte.

I övrigt så var det årets sista filosoficafé igår. Lustigt nog så var det även denna gången ett religionstema. Idéhistorikern Sven Erik Liedman talade om den förnyade religiösa våg, främst bestående av de riktningar inom islam och kristendom som benämns salafism respektive pentekostalism (stort sett detsamma som pingströrelsen men den ser lite annorlunda ut i olika länder), som drar genom världen. Dock främst utanför Europa och just här i Sverige är vi ju ovanligt sekulariserade. Båda dessa rörelser uppvisar vissa antiintellektuella drag. Inom salafismen strävar man efter att uppnå en ren, ursprunglig form av islam med enkla, raka svar utifrån några få rättesnören, utan några vidare diskussioner om vad som egentligen är rätt och fel. Och pingströrelsen betonar Bibeln som den enda giltiga urkunden för kristen tro, samtidigt som den egna känslobaserade upplevelsen av Gud verkar föredras framför att övertygas via förnuftets väg.

Vidare förespråkade Liedman en mer mjuk och inspirerande ateism av den typen som vissa humanistiska filosofer skulle ha visat prov på (däribland Derrida och Habermas). En ateism som strävade efter att försöka förstå de religiösa människorna istället för att bara bemöta dem med arrogans. Där passade han även på att rikta en känga mot ärkeateisten Richard Dawkins, vars bok Illusionen om Gud varit rätt omtalad på sistone.
Av det lilla som jag har sett eller läst av Dawkins får jag nog hålla med om att han skulle vinna på att lägga sig till med en lite större ödmjukhet. Trots att jag ofta håller med om vad han säger, så har han ett tonfall och en attityd som gör att han ibland låter precis lika fundamentalistisk som de personer som han kritiserar. Frågan är i och för sig hur mycket man egentligen kan kompromissa med människor som benhårt tror på att vissa heliga skrifters innehåll är absolut sanning om hur man ska leva och hur världen är beskaffad.