Guldkompassen

Jag och Joacim gick på bio för några dagar sedan och såg Guldkompassen (baserad på den första delen i Philip Pullmans fantasytrilogi Den mörka materian, som jag tyvärr inte har läst). Jag gillade den. Alltid uppfriskande med fantasy som för ovanlighetens skull inte utspelar sig i en medeltidsvärld, utan snarare i något slags retro-futuristiskt 1800-tal.

Jag kunde dock rakt inte förstå varför vissa kristna grupper i USA hade fördömt filmen. Guldkompassen utspelar sig i en annan värld i ett parallellt universum till vårat. Den högsta auktoriteten i den världen utgörs av Magisteriet som vill ha kunskapsmonopol på hur deras universum är beskaffat och därmed utgör ett allvarligt hot mot den fria tanken. Om jag har förstått saken rätt så är Magisteriet i boken en uppskruvad och urartad version av den katolska kyrkan, men i filmen har man tonat ner de religiösa inslagen rejält och snarare valt att låta Magisteriet representera alla dogmatiska organisationer.

Å ena sidan tycker jag att detta var ett bra val, då den katolska kyrkan knappast är det enda eller värsta exemplet på ohälsosam dogmatism. Å andra sidan var det lite sorgligt att man tydligen kände sig tvingad att tona ner religionskritiken, eftersom filmen i annat fall riskerade att sälja dåligt i USA. Och trots de här förändringarna ville amerikanska katoliker ändå bojkotta den och Vatikanen fördömde filmen för att den representerade en kall, gudlös och hopplös värld.
Vad är det som är så farligt med att ifrågasätta auktoriteter och tänka själv? Och vad är det egentligen som får vissa människor att tro att våra föreställningar om rätt och fel måste vara gudagivna eller sprungna ur någon slags absolut moral för att kunna fungera i praktiken?