Rapport

Rapport från vistelsen i Sandviken:

Middagen med stipendieutdelningen förlöpte smärtfritt. Det hela ägde rum i gamla herrgården på Högbo Bruk, så det kändes rätt exklusivt. Jag höll mig ganska tyst och lite vid sidan om, som jag brukar göra i sociala sammanhang, men försökte att åtminstone le och se trevlig ut när jag hamnade i blickfånget. Jag hade ett ex av Skaparens folk med mig också som jag lät vandra runt när vi satt vid bordet, så att de som inte sett något av mina (eller mina och Patriks) verk tidigare kunde ta sig en titt.

Skönt att ha det överstökat, så nervös som jag varit inför det. Nu har jag bara ångesten över skolan kvar. Som jag misstänkte gick det inte riktigt att få koncentration till att plugga hos min familj. Jag bodde i min lillasyster Dianas rum (just det, det är den lilla odågan från mina självbiografiska serier vars största hobby är att klottra ner mina serieoriginal. Nu är hon dock tio år och gillar hästar istället). Rummet ligger på övervåningen, men även om man kan stänga om sig så är det ohjälpligt lyhört i huset.

En kväll när jag satt och försökte sätta mig in i statistikens magiska värld (magisk i den betydelsen att jag inte förstår hur det går till) fick min styvfar ett av sina raserieutbrott på Diana och Nora, för att de bara bråkade och slogs hela tiden. Det är klart att man till slut tröttnar när ens ungar aldrig lyssnar, men när han får de där utbrotten lever han ju om värre än dem och det resulterar bara i att de blir rädda och gråter istället. Med än mer dålig stämning som följd. Typ ”håller ni inte käft nu får ni en smäll”-taktiken.
Nästa kväll var det en jacka som var spårlöst försvunnen. Det var inte så ovanligt egentligen. Saker försvinner lite då och då i det där huset. Liksom pengar. Den där jackan tillhörde dock en kompis till en av mina systrar. Den var dyr och i fickorna låg det dessutom en massa viktiga nycklar. Min familj lever ofta på marginalen i ekonomiskt avseende och när min mor insåg vad de kunde bli ersättningsskyldiga ifall försvinnandet polisanmäldes, blev hon helt knäckt, började gråta och stängde in sig i sovrummet. Ett par timmar senare var det någon som hittade jackan nere i källaren. Hur den kommit dit visste ingen.

Jag träffade Patrik ett par gånger också. Han var på väldigt bra humör eftersom han fått både flickvän och fiskar till sitt akvarium (öh, ja, alltså flickvännen var inte till akvariumet). Och jag lyckades hitta två böcker ur kurslitteraturen på Sandvikens folkbibliotek som jag förgäves letat efter här i Borås. Uppenbarligen är man bättre på att hålla de bokslukande parallella dimensionerna stängda i Sandviken. Sandvikens folkbibliotek är bäst! <3