Att vara trevlig

Igår var jag för ovanlighetens skull lite social. Jag tog en promenad genom stan och runt i Annelundsparken tillsammans med en tjej från min klass. Det var rätt trevligt. Vi har ett och annat gemensamt intresse, som till exempel fascinationen för religiösa världsbilder, så det fattas inte saker att tala om. Vi hade förmodligen kunnat umgås mer regelbundet, kanske nästan som typ (flämt) vänner, om jag bara hade orkat anstränga mig.

Det här med att vara trevlig är ju ett helt kapitel för sig. Jag har redan börjat få lite ont i magen inför den där middagen som jag ska gå på i samband med stipendieutdelningen i Sandviken. Jag vet inte hur folk i allmänhet fungerar, men för mig kan det vara rätt ansträngande bara att försöka se till att le, behålla ögonkontakten och föra ett samtal vidare. Att vara trevlig, med andra ord. Det är förstås betydligt lättare med personer som jag känner, men jag får ibland höra även från nära vänner att jag är dålig på att se dem i ögonen.

Det kommer nog inte som nån större överraskning att jag har vissa svårigheter med att komma människor nära, att överskrida den där magiska gränsen där man går från att vara bekanta till att bli mer nära vänner. Där man kan umgås helt avslappnat utan att ibland känna att man framstår som värsta miffot i den andras ögon.Trots att jag faktiskt har några få nära vänner (och nu när jag tänker efter, så har jag lärt känna de flesta av dem genom att ha brevkontakt med dem först), så har jag aldrig riktigt förstått hur det går till. Det ter sig nästan som en övernaturlig process.

  • http://www.blogger.com/profile/13872281779827534403 Nickan

    När världen ser ut som den gör, är ”miffo” att betrakta som något väldigt positivt.Att människor vill vara din vän är väl inget konstigt – du är ju väldigt begåvad och intelligent.

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Nämen… nämen tack! *^_^*