Ett cafébesök

Igår bjöd Patrik mig på café som tack för att jag gick ett ärende åt honom här i Borås för en tid sedan, närmare bestämt köpte ett litet akvarium som reades ut ovanligt billigt. Jag fattar inte riktigt hur jag lyckades bära hem det helt på egen hand, jag hade ont i armarna i flera dagar efteråt. För att inte tala om den där nervositeten när man stod i affären och skulle ställa de rätta frågorna för att förvissa sig om att akvariumet verkligen var ett sådant gott köp som det verkade. Ja, ett wienerbröd och en kopp varm choklad var verkligen en vettig ersättning för påfrestningarna 😉

Patrik tog bara en slät kopp kaffe. Patrik blir lite farlig när han dricker kaffe. Det blixtrar till i ögonen på honom och så börjar han prata om vad han egentligen tycker om saker och ting, i det här fallet den svenska serievärlden. Visst, situationen är inte på långa vägar så bra som den kunde vara, men jag tycker ändå att det har hänt en hel del de senaste åren som talar för en viss hoppfullhet och det finns många svenska serieskapare som jag uppskattar. Patrik återkommer dock ständigt till att det är alldeles för få som tar seriemediets potential på allvar, att det mesta som görs i Sverige är ganska simpelt både bildmässigt och berättartekniskt. Vi befinner oss på helt olika ambitionsnivåer i det sammanhanget och i sådana diskussioner slutar det jämt med att jag är den mesiga typen som inflikar med jämna mellanrum: ”Amen, vaddå… illa är det inte. Hellre att folk gör nånting… You know, if a thing is worth doing it’s worth doing badly.”
Patrik är vanligtvis en väldigt stillsam person, men om han inte aktar på vad han säger skulle han lätt kunna bli ovän med hela världen.