Kopior och original

En gång frågade jag min mormor om det hade funnits några människor som var avvikande och/eller rebelliska i hennes omgivning när hon var ung. Min mormor är född 1932, så det var alltså främst 1950-talet som det gällde. Mormor sa att det förvisso hade funnits några gamla originalgubbar som betedde sig lustigt, men definitivt inga ungdomar som gjorde revolt mot sin föräldrageneration eller avvek på något påtagligt sätt. Här kan man tillägga att min mormor är uppväxt i Sandviken som alltså är en liten arbetarstad belägen i södra Norrland. Ju mindre stad, desto mindre variation på människor. Detta var ju också innan det hade utvecklats någon riktig ungdomskultur att tala om, men bohempoeter och politiska radikaler hade det väl funnits sedan 1800-talet i alla fall (dock främst inom de mer bildade och besuttna klasserna, misstänker jag).

Min mormor tillade att hon hade haft det bra när hon var ung. Hon trodde rent av att hon och hennes vänner på den tiden varit lyckligare än vad ungdomarna var idag. Jag läste någonstans att dagens ungdomar var de första på väldigt länge som mådde sämre än sin föräldrageneration, så det kanske kan stämma. Men ärligt talat, det verkar faktiskt som att man inte behövde tänka så mycket när man var i min mormors situation på 50-talet. Eftersom samhället var betydligt mer konformistiskt var det lättare att veta vad som gällde (faktum är att autistiska Temple Grandin menar i sin bok Unwritten Rules of Social Relationships att det var enklare att växa upp med autism på 50-talet än vad det är idag. De sociala normerna och värderingarna var så fasta och tydligt uttalade att det inte var någon större svårighet att memorera dem och sedan spela upp dem vid rätt tillfälle) Jag gillar min mormor, hon är bra, men hon verkar bara ha gjort som alla andra i sin omgivning utan någon djupare eftertanke. Jobb på Sandvik efter grundskolan, gifte sig med den förste mannen som hon träffade och skaffade barn. Det var bara så det var liksom. I hennes fall verkar det dock ha fungerat någorlunda bra (förutom att äktenskapet inte blev det bästa och att hon fick alla de där barnbarnen att gnälla och oroa sig över sedan).

Under gymnasiet var det några tjejer i min klass som tyckte att det skulle varit roligt att åka tillbaka i tiden till 50-talet, ”för det verkade ju så mysigt i filmen Grease”. ”Skit på er!” tänkte jag. ”Jag skulle då aldrig åka tillbaka nånstans innan kvinnorörelsen och den sexuella revolutionen. Vill ni bli hemmafruar och stå och steka korv i skitfula frisyrer och tantkläder, eller?” Min bild av den tiden var uppenbarligen också rätt ensidig.
Frågan är dock hur annorlunda jag själv verkligen hade varit om jag växt upp under 50-talet. Vem vet, jag kanske bara hade gjort som alla andra och faktiskt varit lycklig? Vad är det egentligen som krävs för att vilja vara annorlunda?

  • http://www.blogger.com/profile/06211095992353113280 Malin

    Det där tycker jag är jätteintressant. Det finns ju folk idag som också bara gör som ”man ska” och faktiskt inte verkar ha någon djupare eftertanke. Typ tar ett tråkigt jobb i gruvan/på ICA/ som systemtekniker (som de utbildade sig till för att det ”fanns efterfrågan”) och är helt beredda på att jobba där till pensionen. Drömmarna består av att skaffa fin inredning till hemmet eller en finare bil, alltså helt uppnåeliga och rimliga saker, liksom önskningar ”inom ramarna”! Vad jag undrar är om de människorna Verkligen ÄR LYCKLIGA. Om de är det är jag skitavundsjuk. Men samtidigt någonstans inom mig så tror jag liksom inte att det är möjligt att man inte har panik över sitt utstakade, tråkiga liv om man lever så?Eller?

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Ja, det där har jag funderat mycket på. Är de lyckliga? Vill de ingenting mer än snygg heminredning, fin bil och festa med kompisarna lite då och då?När jag gick på en skrivarlinje i Gävle var det en tjej i min klass som en gång undrade över vad folk som inte hade några särskilda intressen egentligen tänkte på. Och det kan man ju verkligen fråga sig, hur sådana människor fungerar rent mentalt? Men jag har ju ibland svårt att förstå mig på människor överhuvudtaget… 😉

  • http://www.blogger.com/profile/06211095992353113280 Malin

    Ja, var är den där ”naturliga” (enligt mig) brinnande längtan efter att få uttrycka sig? Fast alla kanske uttrycker sig eller får ut det goda i livet på olika sätt förstås. På mitt sommarjobb var det en kille som var helt lyrisk över att han hållit på lägga plattor på sin tomt. Han tyckte det var rena rama nirvana att hålla på med det. Men livet ska vara mer än jobb 40 timmar i veckan och längtan till semestern… Annars vill jag inte va med!