Tvivel

Snart ska jag påbörja mitt andra och sista år på bibliotekshögskolan. Det väcker en del obehagliga tankar till liv, som till exempel vad jag egentligen ska göra när utbildningen är färdig. Av någon anledning vågar jag inte riktigt räkna med att jag verkligen kommer bli bibliotekarie. Under min tid här har det aldrig klickat till, jag har aldrig drabbats av någon känsla av igenkännande att det här är rätt, det här är hemma. Fast den biten bekymrar mig inte så mycket, eftersom jag nästan aldrig känner mig hemma i något sammanhang alls, utöver serierelaterade sådana. ”Serietecknare” är den enda ettikett som jag bär med självklar värdighet. Vad som snarare bekymrar mig är frågan om lämplighet och kompetens.

När jag började här för ett år sedan trodde jag att min sociala fobi var det enda problemet som stod mellan mig och ett ordnat yrkesliv (eller ett liv överhuvudtaget). Jag tog kontakt med en psykolog för att försöka få bättre bukt med den delen av mig själv. Social fobi är ju ändå något som man till viss del kan göra något åt genom att ändra på negativa tankemönster och träna sig i just sådana situationer som känns jobbiga. Det verkade dock ligga mer än så bakom mina sociala problem. Enligt psykologen uppvisade jag (som tidigare nämnts) drag av Aspergers syndrom. Det innebär i så fall att jag förmodligen alltid kommer ha vissa kommunikationssvårigheter och problem med att förstå hur människor fungerar.

Jag skulle nog trivas rätt bra med ett monotont trökjobb (trök= Sandvikendialekt, dryg, tråkig) utan en massa oförutsägbara inslag och där den enda sociala interaktionen sker i fikarummet. Tyvärr är sådana jobb stort sett utdöda idag. Fast helst vill jag förstås bara sitta hemma och teckna. Flera stipendier skulle sitta fint.
Undrar om jag nånsin kommer ha ett jobb som jag trivs med och känner att jag faktiskt är bra på. Oftast tvivlar jag på att det nånsin kommer bli något annat än serietecknare av mig.

  • http://www.blogger.com/profile/06150545579485093791 -= Steamboat Willie =-

    Hmm… sådana jobb existerar fortfarande faktiskt… 🙁 Det är sådant jag får göra med ojämna mellanrum som daglönare… 🙁

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Jaså? Då kanske det finns hopp för mig trots allt… 😉

  • http://www.blogger.com/profile/13872281779827534403 Nickan

    Bibliotekarie är väl inte så dumt!? Det är väl ett jobb som innehåller en hel del katalogiserande moment som kan fungera som avkoppling för en kreativ hjärna …? Så finns det ju Kungliga Biblioteket. Där är det väl inte så mycket folk?

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Jo, bibliotekarie är ju inget överdrivet socialt yrke, så det kanske kommer fungera bra. Men ibland bekymrar jag mig över att även den lilla sociala kompetens som krävs (kontakten med biblioteksbesökarna) kommer bli ett problem. Jag får leta efter ganska obesökta bibliotek helt enkelt. 😉

  • http://www.blogger.com/profile/02137630603967130524 WalterE.Dizzy

    Jag har också vissa av de här problemen. Dock inte så det räcker till en diagnos. Det värsta man kan göra är dock att isolera sig. Till slut vågar man inte möta någon. Man får möta människor i miljöer där man har en reträttmöjlighet. Man får dra sig undan innan det blir så jobbigt att man blir otrevlig. Jag brukar tacka för sällskapet och be om ursäkt ”… men nu måste jag dra mig tillbaka.” Det här inte så lätt och egentligen kan man behöva någon som ger en lite support. Jag jobbar i affär och det är snabba möten man behöver inte stå ut med en och samma allt för länge.

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Mina problem räcker förmodligen inte heller till för en riktig diagnos, eftersom jag som sagt bara uppvisar vissa tendenser.Nej, att isolera sig helt tror jag inte är bra och det vill jag nog inte göra heller. Däremot vill jag gärna ha kontroll över de sociala situationerna. Jag har en jobbig förmåga att ibland bli helt tom i huvudet när folk oförutsett tilltalar mig. Kanske är det nåt som försvinner med mera övning, kanske inte.

  • http://www.blogger.com/profile/06211095992353113280 Malin

    Det är i princip bara trökjobb jag haft utan högskoleutbildning. (Jag räknar inte tecknandet.) Jobba på bageri, tvätteri eller som diskare är monotona trökjobb…Övriga restaurangtjänster däremot innebär ett stressigt helvete. Usch och fy för alla ”bollar i luften” man måste hålla och all serviceminded face-to-face-interaktion man måste ha med gäster och kunder! Svårt!Inte för att jag tycker att nån av dessa brödjobb har varit roliga! 🙂

  • http://www.blogger.com/profile/02137630603967130524 WalterE.Dizzy

    Till viss del kan man nog öva upp sin förmåga att vara lyhörd mot andra, men det kan vara så mycket som stör koncentrationen. Precis som du säger så blir man ibland helt tom i huvet när man blir överrumplad. Ibland beter jag mig säkert lite konstigt, men mina närmaste säger att de som inte känner mig så väl inte direkt tänker på det. Vissa försöker förklara min oförmåga att vara koncentrerad med att säga att det är ”konstnärssjälen”. Det är ju ett sätt att beskriva det. På sjukhusspråk heter det ”neuropsykiatriskt handikapp”.