Det outtömliga ämnet kvinnlighet

Ganska nyligen gjorde jag en underlig upptäckt. Jag kom fram till att jag de senaste åren hade börjat tycka att det var roligt med kläder. Att kasta små förstulna blickar i skyltfönstren för att se var där finns och att besöka Myrorna med jämna mellanrum för att se ifall de fått in något nytt och roligt. ”Det börjar gå utför med mig”, tänkte jag. ”Innan jag vet ordet av kommer jag förvandlas från neutrum till kvinna”. Tidigare var det jag som just var… neutrumet… i familjen. När mina yngre systrar ockuperade speglarna i huset för att sminka sig och befria ben och armhålor från generande hårväxt, drog jag högst några drag med borsten genom håret och ansåg mig vara acceptabel. När nästan hela familjen besökte Valbo Köpcentrum slutade det alltid med att jag och min styvfar satt på en bänk och väntade på att mamma och systrarna skulle ränna färdigt i klädaffärerna. Jag lade knappt ner ett uns av energi på att bete mig som flicka, men jag betedde mig inte som en pojke heller. Jag var ett neutrum.

Och nu har jag alltså börjat tycka att det är roligt att handla kläder. Och jag målar till och med ögonbrynen ibland. Visserligen gör jag inte detta för att se konventionellt snygg ut, utan det hör snarare ihop med min förkärlek för att klä ut mig, som jag också haft ända sedan jag var liten. Min mor påstod en gång att jag hade klätt mig konstigt ända sedan jag var stor nog till att själv sätta på mig kläder. Jag gillade att kombinera olika plagg med varandra på ett ovanligt sätt och brydde mig inte om ifall färgerna passade ihop eller inte. Numera är ”utspökandet” dock främst förbehållet högtider och större sammankomster.

Ofta känner jag mig kluven mellan en androgyn stil och en lite mer feminin. Vet inte riktigt vilken av dem som mest är jag. Jag känner mig väldigt trygg i den androgyna utstyrseln. När man går runt i manskläder behöver man liksom inte tänka lika mycket på att se snygg ut hela tiden. Man behöver inte oroa sig över sin dåliga hållning eller att något plagg kanske glidit upp och visar lite mer än vad man avsett. Nackdelen är förstås att man förmodligen får mindre uppmärksamhet som ett åtråvärt objekt (även om jag själv tycker att det kan vara jävligt attraktivt med androgyna människor) och den uppmärksamheten har man ju också behov av. Dessutom vill jag inte att folk ska tro att jag äcklas av min kropp och gömmer undan den. Den är ju rätt fin faktiskt, varför inte visa det?

Men så vaknar den där förargelsen till liv igen. Den som redan mitt tonårsjag erfor (trots att hon inte visste nåt om genusteorier) när mamma bad henne att raka sig under armarna, för det skulle ju se äckligt ut annars om man gick runt i ärmlösa plagg. Varför måste tjejer hela tiden tänka så mycket på sitt utseende för att bli åtråvärda när killar oftast inte behöver anstränga sig ens hälften så mycket? Visst, det har blivit mer utbrett att även killar sminkar sig och rakar bort kroppshår, men det är ändå inte norm på samma sätt som det är för tjejer. Känner man för att raka bort sitt kroppshår, så visst – fine by me – men jag varken vill eller orkar göra det. Valet borde vara mer fritt, vilket det inte alltid är eftersom man oftast ingår i grupper med starka normer och utseendeideal. Normer kommer alltid att finnas, jag tror ärligt talat att det är omöjligt att skapa ett normfritt samhälle där ingen känner sig förtryckt eller osynliggjord, men det kan säkert bli bättre än vad det är idag.

Det här är jag.

Det här är också jag.
  • http://www.blogger.com/profile/06211095992353113280 Malin

    Va fint! Jag känner igen mig. Man kan få båda delarna! Tycker inte om att behöva välja… 🙂

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Nej, det är ju faktiskt roligast att växla mellan olika stilar. Fast ibland kan man bli lite identitetsförvirrad. 😉