Viskningar och rop

Igår fick Patrik mig till att se Viskningar och rop av Ingmar Bergman. Han hade länge tjatat om att jag borde se den och det var lustigt att det slutligen blev av samma dag som vi fick vetskap om att gubben gått och dött. Jag har sett två Bergmanfilmer tidigare, Nattvardsgästerna och Fanny och Alexander, och denna gjorde inte mycket för att förbättra mitt omdöme om hans filmer. De är fruktansvärt stela och överspända med massor av, enligt mig, ologiska reaktioner (de kan tala sansat i ena stunden och sedan springa runt och skrika i nästa) som gör att det är svårt att ta berättelsen som spelas upp på allvar.

Det som jag har svårast för är nog ändå bristen på kommunikation karaktärerna emellan. Den tryckande tystnaden. Eller hur de talar och talar, men utan att nå fram till varandra. Frustrationen riktigt kryper i kroppen på mig. När jag var liten var detta ett drag som oftast kännetecknade de lite mer kulturella filmer som jag snubblade över. Det tedde sig obehagligt och obegripligt på ett sätt som nästan skrämde mig. Nu har jag ju själv lite problem med social kommunikation och jag skulle tro att min inställning till stor del kommer sig av mina aspie-tendenser. Det är definitivt inte så att jag ogillar metaforer och andra språkliga troper, men jag föredrar helt klart en mer rak kommunikation. Luddigt och tvetydigt språk gör mig ofta nervös. Men jag använder det förstås själv ibland i syfte att ta reda på folks avsikter och inställningar (och där igenom minimera risken att göra bort mig eller råka såra någon). På den punkten är jag ganska feg (eller artig kanske). Men den ångestklibbiga umgängesform som Bergman presenterar… AAAAH!!! Släpp ut mig!