I’m hot

Jag hade haft mina aningar (eller kanske snarare förhoppningar) en tid och när jag befann mig i Sandviken och vägde mig på mina morföräldrars våg fick jag det slutligen bekräftat. Jag har gått upp i vikt! 49.5. Nästan 50 kilo. Yes! Det går åt rätt håll. Det måste vara en kombination av att jag ätit lite mer och rört mig lite mindre sedan jag flyttat till Borås.

Jag har alltid varit smal, eller rättare sagt mager, och vägt under medel på ett vis som oroat både föräldrar, lärare och skolläkare genom åren. Själv var jag länge ganska likgiltig inför det. Före arton års ålder var jag närmast totalt ointresserad av att skaffa någon partner, så mitt utseende hade ytterst låg prioritet. Det var nästan som att jag knappt lade märke till min kropp. Dessutom visste jag ju att det var smal som man skulle vara, så varför oroa och engagera sig?

Efter att uppmärksamhet och fysisk intimitet med andra människor blev allt mer önskvärt, var det som att jag plötsligt såg mig själv – mina små höfter, mina smala, tunna läppar, mina spinkiga armar och ben – och kom fram till att jag var ful och okvinnlig. Att andra tyckte att jag var ful hade jag ju vant mig vid efter nio år i grundskolan, men nu slog det mig att jag nog faktiskt var… ful. Efter tjugo års ålder började jag dessutom få allvarliga depressioner med ett lavinartat växande självhat som följd där jag ibland knappt klarade av att se min magra kropp i spegeln.

Jag ska inte ödsla några flera ord på det. Jag mår ganska bra nu. Och kanske borde jag betrakta min omvända viktnoja som ett lyxproblem och en massa gnäll i onödan. Det verkar ju trots allt vara en mager kropp som de flesta tjejer eftersträvar. När jag tänker efter har jag nog inte mött en enda tjej som varit nöjd med sina lite mer tilltagna höfter och lår. Folk bantar och tränar som tokiga och så har jag den oerhörda fräckheten att vilja gå upp i vikt. Det är för jävligt. Ja, det känns nästan som att jag borde be lite om ursäkt. I alla fall för den här bilden som jag tecknade i ett lyckorus över mina nyvunna kilon. Men för att citera min vän Mats: ”Man har rätt att vara glad ibland”.