Return of the aspie

Man förlorar ganska lätt tidsuppfattningen när man bara driver runt utan några som helst förpliktelser eller arbetstider. Någon gång under eftermiddagen slog det mig dock att det var onsdag. Onsdag innebär att det är möte med skrivarföreningen här i Borås. Jag gick med där strax efter att jag började på högskolan. Inte för att jag skriver så mycket längre, men jag tänkte att det kunde vara bra att försöka skaffa sig ett socialt umgänge. På något sätt slog det dock slint med mina storslagna ambitioner. Jag kom snart fram till att jag hellre satt ensam hemma med en kopp te och lade tid och ansträngning på egna grejer än att vara trevlig och social med andra människor. Så även denna dag. Jag började genast fundera ut ursäkter till att inte komma till mötet.

Och det är definitivt inte så att jag tycker illa om medlemmarna. Nej, inte alls! De har alla varit snälla och trevliga. Men när jag går dit känns det alltid som om jag bara uppfyller någon slags plikt, veckans sociala kvot, och att jag efteråt kan klappa mig själv på axeln. Nu har jag varit duktig, nu kan jag säga att jag gjort nånting utöver att bara sitta hemma. Fast det egentligen ger mig mer att vara för mig själv. Hemma behöver man inte lägga ner en massa energi på att hitta på samtalsämnen och att nicka och säga ”ja” eller ”nej” eller ”mhm” på de rätta ställena. Vad är det för jävla fel på mig?
”Jag tror att du har några drag av vad man kallar för Aspergers syndrom”, sa min psykolog till mig sist som jag talade om mina sociala problem.
Nu har jag fått det budet från två olika håll, så det är väl kanske så då.

Ibland får jag lust att bara skita i allt vad socialt liv heter. Att jag inte orkar anstränga mig längre, jag kommer ändå aldrig förstå hur det fungerar, alltid vara i underläge och vara fel och störd i huvudet. Men så illa är det inte. Jag har vänner (ett fåtal i alla fall). Vänner som jag gillar att träffa och där umgänget inte känns som ett spel med de rätta replikerna på rätt ställen. Det finns lite för mycket hopp för att helt isolera sig i Underjorden.

PS. Jag gillar inte jungiansk psykologi. Jag hatar jungiansk psykologi. Men jag är en hopplös grekisk mytologi-nörd. Och av nån anledning brukade jag när jag var yngre ofta beteckna sociala människor som ”levande” och de som drog sig undan eller inte kom in i socialt umgänge för ”döda”.

  • http://www.blogger.com/profile/14377175593781972772 stef

    Jag hade problem att prata med dig i början eftersom du är så cool och man vill liksom inte göra bort sig. Jag tror det försvann när jag insåg att du hade samma nojjor som mig. Då blev jag liksom rörd och lugnare.

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Haha, jag har fortfarande lite svårt att sätta mig in i att andra serieskapare och serieintresserade faktiskt kan se upp till mig. Oftast tycker jag att det är lika häftigt att träffa fans (och oroar mig för att jag ska göra bort mig inför dem) som fansen tycker att det är att träffa mig. Jag har fortfarande väldigt positiva minnen från när vi först sprang på varandra.

  • http://www.blogger.com/profile/14377175593781972772 stef

    Jag med. Just ja, jag vågade fråga om jag fick krama dig, och det fick jag. Wii *^^*

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Jo, kramen kommer jag ihåg. Jag blev positivt överraskad av att den var så rejäl. :)Jag gillar ju kramar egentligen, fast jag är lite ovan.