För jag har tagit studenten…

Igår var jag på högskolebiblioteket och lånade lite böcker om svensk idéhistoria, samt en bok om kön, makt och sexualitet under 1700-talet, för min planerade serie som ska utspela sig nånstans under just detta sekel. Jag kommer förmodligen inte få användning av ens hälften av alla kunskaperna när jag väl sätter mig ner och börjar arbeta på serien, men det är alltid bra att vara ordentligt påläst.
När jag sedan var på väg till affären för att handla hem mat (frustrerande nog måste man ju äta varje dag också) blev jag medveten om att det tydligen var skolavslutning. Massor av lövklädda lastbilsflak med vitklädda, skrålande studenter passerade fram och tillbaka längs gatorna. Utöver de sedvanliga studentramsorna var det även en kille som vrålade ”WÖÖH, VISA FITTAN!” upprepade gånger till de kvinnliga fotgängarna. Suck. I vissa sammanhang verkar det vara nästan accepterat med ett sådant beteende (som när manliga idrottsfantaster är på väg hem från hemmalagets lyckade match och är helt utom sig av glädje och fylla), och jag misstänker att detta är ett sådant. Förhoppningsvis satt de andra killarna på samma flak och skämdes å hans vägnar.

Hur som helst, detta fick mig att tänka tillbaka på min egen studentexamen (jag satt förresten aldrig i nåt lastbilsflak. Och inte var jag vitklädd heller. Som bilden visar hade jag en indianklänning) och det var då det slog mig. I år är det TIO år sedan som jag slutade gymnasiet. Shit. Tio år. Hur kan det ha gått så fort? Det mest skrämmande är ändå att jag fortfarande känner mig som om jag är tjugo ungefär och att mitt nuvarande jag inte är så mycket mer redo för att bli vuxen än vad mitt 19-åriga jag var strax efter studenten. Fast jag har i alla fall betydligt mer erfarenhet av verkligheten idag (och därav en ökad portion cynism) än vad jag hade då.

En del av Daniel Ahlgrens serier beskriver väldigt bra den där känslan av att ens mentala ålder och fysiska ålder är helt i otakt med varandra. Som i albumet Advent när två vänner besöker årets julskyltning för att återfå barndomens julstämning, men samtidigt blir påminda om att saker och ting inte är som när de var små: ”Och varje jul påminns man om hur GLAPPET mellan hur man känner sig och hur man BORDE vara har växt”.

Eller som jag själv skrev när jag var emo och deprimerad nån gång 2001: Så åren går och jag blir bara äldre och äldre. Men det är det enda som händer. Jag blir aldrig vuxen.

  • http://www.blogger.com/profile/14377175593781972772 stef

    Jag funderar starkt på att påstå att jag är 42 år hädanefter. Men så är jag ungefär lika mogen som en 15-åring. Fortfarande lika frustrerad, omedveten och jag gör fortfarande bort mig. Det är nog det jag verkligen hatar med barndommen, alla misstag man måste göra för att växa upp. Och det jobbigaste är insikten om att det inte är över ännu, eller snarare att det troligen ALDRIG går över X(På min student åkte jag flak. Det var faktiskt en väldigt trevlig dag. Det trodde jag verkligen inte att den skulle bli, och jag är fortfarande överaskad över att den var det. Jag gick nämligen i en väldigt trevlig klass i gymnasiet. Jag hade visserligen inga jag vågade kalla vänner, men ingen gick emot mig, alla var trevliga och gick att prata med. Och vi hade väl EN slemmig kille i klassen. Men majoriteten var raka motsatsen. Jag var vitklädd(lustigt nog efter att bara ha burit svart hela gymnasietiden), men jag hade sytt klänningen själv, så lite egen kände jag mig ändå :)Önskar att man kunde dra ner slemmiga killar som ber en visa fittan genom att skrika ”VISA KUKEN!” tillbaka. Men en tjej som visar fittan får mycket argare blickar än en kille som visar kuken :(Mitt favoritord just nu är förresten DEVIANT :)http://en.wikipedia.org/wiki/Deviant

  • http://www.blogger.com/profile/09513866212871593402 Li

    Jag var nog egentligen också ganska glad när jag tog studenten (trots att jag aldrig satt på nåt lastbilsflak). Liksom du hade jag gått i en ganska trevlig klass och även om jag inte fått några riktiga vänner, så var det i alla fall ingen som retade eller tryckte ner mig. Jag var dock aldrig med på deras avslutningsfest och det kändes lite konstigt att bara kunna lämna dem utan att känna nån större saknad. Som om de där tre åren knappt hade ägt rum.Att sy sina kläder själv ger alltid poäng i mina ögon (eftersom jag själv är totalt värdelös på att sy) ;)Jag tror att ”deviant” ska bli mitt nya favoritord också 🙂 Lustigt att jag missat det tidigare (trodde att det var en annan variant av ”devious”), jag har ju läst lite sociologi tidigare. Fast det var bara på svenska förstås.