Familjen

Det går inte så jättebra med tecknandet just nu. Jag har svårt att komma igång med den planerade 1700-talsserien, eftersom jag än så länge inte har tillräckligt tydliga bilder i huvudet. I väntan på detta gjorde jag en tre sidor lång nonsensaktig serie, där jag tog upp min fascination för personer med udda utseenden, samt mitt intresse för science fiction i allmänhet och ”Babylon 5” i synnerhet. Den var väldigt rolig att göra, men nu när den nästan är tuschad och allt har jag börjat fundera på ifall den verkligen var nödvändig. Å andra sidan brukar jag någon gång tänka så om nästan varje serie som jag gör. ”Kommer någon annan än jag själv verkligen tycka att det här är bra?”

Min äldsta lillebror fyllde 23 år igår och jag ringde för att gratulera honom. Vanligtvis håller han till i Linköping eftersom han studerar där, men för tillfället sommarjobbar han på Sandvik i kära, gamla barndomshålan. Mitt telefonsamtal fick alltså gå hem till familjen. Familjen. Ordet är väldigt laddat på något vis. Det är ju ingen ”myspys mamma pappa med ordentlig inkomst plus två, tre barn” som vi talar om här, utan ett dysfunktionellt hushåll bestående av två föräldrar och sammanlagt elva barn (när alla är hemma, nu är det oftast bara sju barn). Det finns förmodligen inga familjer utan problem, men jag har alltid haft den här föreställningen om att familjen ska fungera som någon slags trygghet i ens liv. För mig känns det snarare att det tryggaste är att hålla sig på ett visst avstånd från dem, att man ska akta sig för att dras in i deras värld allt för mycket.

Mina föräldrar (eller min mor och styvfar blir det väl) har aldrig varit elaka. Rejält oansvariga ibland, visst, men aldrig elaka. Och även om de aldrig riktigt förstått sig på mig eller mina intressen, så har de låtit mig hållas. Inte kommit med en massa krav på hur jag borde vara, vad gäller karriär, familjebildning och sånt. Visst låter de visa vad de föredrar, men det är långt ifrån den tyngda stämning som jag hört talas om från vissa medelklassfamiljer (det finns alltså någon fördel med att inte ha växt upp inom medelklassen). Kort sagt; familjen är jobbig men definitivt inte hemsk. Jag förstår mig inte riktigt på de återkommande drömmar som jag har, där jag bara står och skriker rakt ut i frustration över dem. Möjligheten finns förstås alltid att det egentligen är mig som det är fel på.

Senaste gången jag var hemma hos familjen var i julas. För ovanlighetens skull var även min äldsta lillasyster Kim närvarande. Hon hade tidigare varit bosatt i Kumla tillsammans med en pojkvän. Inte utan ett visst förtret lade jag märke till att hon mycket lättare kom in i mina syskons gemenskap än jag, trots att hon väldigt sällan umgåtts med dem de senaste åren. Hon talade liksom samma språk som de och följde med dem ut på puben och så (alla mina syskon är förstås inte gamla nog för att gå på puben, men den verkar vara ett eftersträvansvärt mål i den värld som de lever i). Medan jag förgäves hade försökt få bättre kontakt med några av dem under de gångna åren genom att bjuda hem dem på te och sitta och prata. Det kändes onekligen lite bittert.

Nästa tisdag bär det iväg till Sandviken igen. Förmodligen kommer jag då få bo i mina morföräldrars lägenhet, eftersom det finns väldigt ont om plats i barndomshemmet. Ska bli intressant att se ifall allt är sig likt.